Kom tillbaka Mona Sahlin, tänkte jag när jag satt framför tv:n i tisdags kväll och såg premiäravsnittet av SVT:s nya intervjuprogram Min sanning. Gäst i detta första program var tidigare S-ledaren Mona Sahlin.
Programupplägget tilltalade mig. Det var en timmes samtal om sådant som på djupet berört huvudpersonen. En huvudperson som dessutom fick tala till punkt utan att bli avbruten av ytterligare en ny kvick fråga. I vår tid ska det gå fort och vara svart-vitt. Sådant har sina fördelar och det behövs intervjuprogram och reportrar som pepprar med frågor. Men det behövs också just sådana här program som Min sanning med lugna, stillsamma och djupare intervjuer.
Det politiskt mest intressanta i intervjun var när Sahlin uppehöll sig kring hur det tvåpartisamarbete som hon startade med Miljöpartiet förvandlades till att bli ett trepartisamarbete som också innefattade Vänsterpartiet. Hon fick ge efter för påtryckningar och ångrar att hon inte drog den fajten till sin spets.
Oavsett vad man anser om Sahlins politiska åsikter och strävanden, så är hon en oerhört rutinerad politiker - hon har 30 års erfarenheter i toppolitiken att luta sig emot. När vi nu kan se tillbaka på den tid som varit sedan valet 2010, är det med detta i bakhuvudet nästan svårt att förstå att Socialdemokratin sparkade Sahlin efter bara 4 år på ordförandeposten, att de tillsatte en efterträdare till henne som aldrig varit minister och att efterträdarens efterträdare aldrig ens suttit i riksdagen.
Lägger man ett, om än något ytligt, politiskt raster över detta skymtar bilden av en socialdemokrati med obotlig partinostalgi fram. Den som ville förändra, den som ville utveckla och modernisera fick gå. Den som ville göra upp med en föråldrad, förljugen och pompös självbild fick sparken. Ja visst, hon förlorade ett val. Men Sahlin är en comebackernas kvinna - det hade inte varit omöjligt för henne att vända trenden till 2014, om hon fått uppbackning. Därefter kom Juholt som ville dra klockan tillbaka till Palme-eran genom sin retorik och passion. Och när inte det gick, när orden, retoriken och visionerna inte var annat än luft och felaktigheter, så fick han gå. I stället har vi nu... Ja, vad är det Socialdemokraterna har vid ratten nu? Än så länge vet vi inte så mycket. Men av det som hittills framkommit - en man som snarare verkar luta sig tillbaka på Göran Perssons manér och hur han skötte politiken. Trygghet, igenkännande och betong.
När Göran Persson, våren 2011, fick frågan i en SVT-intervju om han hade något ansvar för det tumult som uppstod i partiet efter Sahlins avgång - att det inte fanns någon naturlig efterträdare till henne, svarade han nej. Fyra år hade då gått, andra får bära det ansvaret, menade han. Lika pompöst som alltid. Som den ultimate ledaren han själv verkar se sig som, var han befriad från ansvar, trots att det var han som förlorade makten till borgarna, trots att det var han som styrt S och landet på sitt sätt och med sina knep under mer än ett decennium.
I söndags fick han så åter sitta i SVT:s Agenda och kommentera krisen i sitt parti. Återigen var det patron Persson som uttalade sig. Det lät som att politiken stannat någon gång kring sekelskiftet när hans popularitet var på topp. Han gav råd till den nye ledaren Stefan Löfven och förfäktade idén om att partiet inte ska samverka med något annat parti inför ett riksdagsval. Det är så S gjort genom åren, han lät partitraditionen tala.
Vad som bland annat kom att bli Göran Perssons problem med tiden var att han var fast i en socialdemokratisk självbild som inte stämde överens med verkligheten. Det var också på många sätt Håkan Juholts problem och med tanke på att Löfven verkar vara en sann S-traditionalist, så är risken stor att det också blir hans problem.
Men så bra då, kanske någon läsare med borgerliga värderingar invänder. Då ökar ju chanserna för borgerlig valvinst. Så kan det förvisso vara. Men också regeringen behöver en förändringsbenägen och livskraftig opposition för att själva vara på tå.
Verkligheten och världen har förändrats. Och Socialdemokratin står och stampar politiskt, organisatoriskt och framförallt vad beträffar den egna självbilden.
Jag får erkänna. Jag saknar Sahlin.