Förbjudna tankar om invandring och åldringsvård
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Invandrare som i själva verket inte är flyktingar - det vill säga på flykt för livet - borde inte heller behöva maskera sig till asylsökande och bidragstagare för att finna sin plats i Sverige.
Asylsystemet borde tvärtom stramas upp och förbehållas dem som har ett reellt skyddsbehov. Andra borde få invandra för att söka sig en framtid med eget arbete och försörjning i stället för att göra sig till offer i asyleländet. Då skulle vi slippa se de skamliga interiörer som blottlagts de senaste dagarna."
2005 års sista "skandal" handlade om Det omänskliga Migrationsverket och om hur man där - inom ramen för personalvården - har firat några avvisningar. Hur många "tyckare" har ställt sig frågan varför detta inträffat? Ingen kan väl mena att arbetsförhållandena på verket normalt är särskilt avundsvärda, eller glamorösa?
Jag kan föreställa mig följande beträffande invandringsverksamheten (och återkommer längre ned till vården av våra pensionärer och åldringar):
1. Vi har en otydlig invandringspolitik och en obefintlig integrationspolitik. Orsakerna och resultaten: Fega politiker och chefer. Ohanterliga och utdragna asylutredningar. För dem som beviljats tillträde; invandrarghetton präglade av frustration, självvald arbetslöshet, självvalt utanförskap, brottslighet, hemspråksundervisning, hedersmord och övriga sociala problem. Inte alltid. Inte överallt. Men alltför ofta och på alltför många orter!
2. Endast en liten del av dem som kommer till Sverige har reella (läs, lagstadgade) asylskäl. Men "alla måste utredas" och Migrationsverket låter många - enligt uppgift mångdubbelt flera än vad som föreskrivs i regelsystemet - ända få stanna av "humanitära orsaker". Ett specialfall utgörs av somalier som inte tillåts resa tillbaka till sina ursprungsländer om de inte där kan styrka sin identitet. Men id-handlingarna gör man sig av med i och med inresan i Sverige.
Resultaten: Handläggarna får ta så mycket trakasserier att deras arbetsförhållanden inte bara kan betraktas som omänskliga och tärande, utan rent förödmjukande. Klämda som de verkar vara mellan instruktion och opinion. Den som är bra på att vinkla sanning, ljuga, förhala, göra sitt ursprung omöjligt att spåra, väcka uppmärksamhet i medierna - till exempel med hjälp av sjuka barn - premieras på bekostnad av sådana som saknar dessa talanger. Vad gäller medias roll tycks den allmänna ansatsen - förvisso med undantag - vara, att man aldrig skall kontrollera en "bra" historia. Därav hjärtknipande och lösnummersäljande skildringar av enskilda fall som cementerar den etablerade bilden av en ond organisation. Detta i stället för en mera berättigad granskning av hur systemet fungerar i realiteten. Och hur politikerna fördelar dina och mina skattepengar.
Vem vågar framföra påståendet att någon av dessa punkter måste utgå såsom varande oriktig? Att det som skissats ovan inte är tänkbart? Eller att all invandring för den delen är av ondo? Inte jag! Men jag vänder mig mot två sakförhållanden. Det första kännetecknas av en invandring som inte sällan styrs mera av en osystematisk och mediapåverkad särbehandling, än i enlighet med den anda som regelsystemet föreskriver.
Det andra är att den så kallade pensionärsvård som bedrivs i landet och där de som var med och byggde upp vårt välstånd - nu på sin ålders höst - betraktas som ett onödigt ont som helst bör "slutförvaras" i de egna hemmen med hjälp av en sporadisk hemtjänst. Allt till så låga kostnader och litet besvär för samhället som möjligt och långt sämre än vad som en eventuellt till invandring berättigad person kan komma i åtnjutande av.
Till och med internerna i våra fängelser verkar ha en bättre materiell och humanitär standard än våra åldringar.
Pensionärerna är en utsatt grupp. Inte sällan är de oförmögna att göra sig hörda sig på samma sätt som invandrargrupperna, eller deras företrädare. Inte sällan är det dessutom mera politiskt korrekt att prioritera flyktingfrågorna framför pensionärsvården. Det vill säga när det inte närmar sig valtider.
Jag ser allt detta som en stor skam! Till och med den allra största och således klart mycket större än att de som avvisas, som saknar andra skäl att få stanna, än att de har som främsta mål att lura systemet i syfte att profitera på ett välstånd som de inte varit med om att bygga upp och som betraktar solidaritet som en ensriktad företeelse, enbart riktad till dem själva.
JF Kennedys ord: "Fråga dig inte vad landet kan göra för dig, utan vad du kan göra för landet", verkar fortfarande vara en realitet i USA som det i lika hög grad tycks vara en nuvarande absurditet här i Sverige. För åtskilliga år sedan lanserade sossarna följande slogan inför ett val: "Gärna medalj, men först en rejäl pension". Det kanske borde vara idé att åter damma av denna klart behjärtansvärda ansats gentemot våra äldre, oavsett vilka som får ansvaret under nästa mandatperiod.
Min omskrivning i anslutning till ovanstående valfläsk blir då: "Visst, gärna medalj, men framför allt en anständig behandling på ålderdomen och hellre det, än att de som inte gjort rätt för sig hamnar vid syltgrytorna!"
DEBATT
Bo A E Johansson, Västervik, är fri debattör.