"Förändra för att vinna"
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men Cameron har fått god hjälp - av sin främste motståndare, Tony Blair, premiärminister för labourpartiet.
Ty Blair vägrar att förändras.
Blair har förnyat brittisk politik mer än någon sedan Margaret Thatcher (premiärminister 1979-1990). Men han vägrar hårdnackat att ge besked om den förändring som hans eget parti nu begär mer än allt, för att ha en chans att vinna även i nästa val, nämligen tidpunkten för hans avgång.
Vid det är laget tycks det bara vara Blair och järngänget kring honom som inte inser att han är förbrukad. Han åtnjuter respekt för vad han åstadkommit och hans historia som internationell politiker är av bestående intresse. Om och om igen lanserar han nya projekt, i både inrikes- och utrikespolitiken. Men de brittiska väljarna har, att döma av opinionsmätningarna, kommit till den punkt där man inte orkar lyssna till Blair, vare sig han är detaljerat konkret eller målar upp sina visioner. Publiken stänger helt enkelt av.
Nu har Blair meddelat att han inte tänker använda labours partikongress i slutet av denna månad för att ge klart besked om datum för sin avgång. Att hans tid var utmätt stod klart redan under valperioden. Han var tvungen att som löfte före valet 2005 tala om att han visserligen ville sitta en hel mandatperiod - sannolikt till försommaren 2010 - men i god tid ge efterträdaren möjlighet att förbereda sig.
"Efterträdaren" har hela tiden varit finansministern Gordon Brown, som behållit sin popularitet i både partiet och väljarkåren. År ut och år in har relationen Blair-Brown varit stoff för ledarspekulationer. Det gick an för labourpartiet så länge man kunde räkna med att vinna val hur som helst. Men så är inte längre fallet.
De konservativa har kommit igen. Uppenbarligen därför att till missnöjet på konkreta punkter med Blair adderas uppfattningen att han är så beroende av makt att han bara inte kan släppa taget. Inte ens när det minskar chanserna för att hans parti likt de konservativa 1992 vinna ett fjärde val i rad - genom att 1990 byta ut en då impopulär partiledare, Margaret Thatcher.
Blair betydde, från det att han blev partiledare 1994, mycket för att åter göra labourpartiet regeringsdugligt, i form av "Nya Labour", nu förstör sin skapelse.
En del tycker att också David Cameron förstör för sitt konservativa parti. Bernard Ingham, en gång talesman för Margaret Thatcher, har sagt att han tvivlar på att Cameron är konservativ.
Tvivlet beror på att Cameron efter ett besök i Sydafrika på inbjudan av dess förre president Nelson Mandela förklarat att det var fel av torypartiet att en gång kalla Mandelas parti, Afrikanska nationalkongressen, för terrorister och motsätta sig sanktioner mot den rasistiska regimen i Sydafrika.
1987 förklarade Thatcher att envar som trodde att ANC en gång skulle styra Sydafrika saknade kontakt med verkligheten.
Att Cameron uttryckt sin beundran av Nelson Mandela är inte kontroversiellt. Men han kunde förstås räkna med kritik från dem som formade brittisk politik på Thatchers tid. Och det kan ha varit hans avsikt, att visa att han är "ny" genom att distansera sig från det gamla gardet. Här svarar man att Thatchers linje tvärtom bidrog till den fredliga omvandlingen av Sydafrika, i regi av sydafrikanerna själva.
Oavsett sakfrågan markerar Cameron att han är redo till omprövning i linje med väljarmajoritetens uppfattning. Det var med samma koncept Tony Blair en gång inledde sitt segertåg. Dilemmat för Blair är nu att väljarmajoriteten vill se honom ompröva sin egen ställning. Blair skulle vinna - på att försvinna. (SNB)
Utrikeskrönika