Jag har vid flera tillfällen hört statsministern och moderatledaren Fredrik Reinfeldt inför fullsatt auditorium stolt hävda att de som röstade på Moderaterna 2002 numera är i minoritet. Antalet röster då var drygt 800 000 och 2010 knappt 1 800 000. Ren matematik berättar att hans linje var den rätta. Reinfeldts lag och dess strategier har gjort Moderaterna till ett stort parti, ett samhällsbärande parti, ett maktens parti. Så visst ska han få lov att vara nöjd.
Även om det som ledde fram till nya Moderaterna startade för ungefär 10 år sedan och de flesta skeendena sitter i färskt minne, är det mycket intressant att ta del av TV4-journalisten Anders Pihlblads nyligen utkomna bok Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya Moderaterna. Det var många "just så" och "så var det ju" under läsningen i min fåtölj. Påminnelser om detaljer och skeenden som hade en avgörande betydelse för valsegern 2006 och den upprepade bedriften 2010.
Det är svårt att tänka sig att endast strax över 15 procent av de svenska väljarna röstade på Moderaterna i valet 2002. Orsakerna var flera till att partiet tappade en tredjedel av sina väljare. Givetvis berodde det på den moderata politiska förpackningen men också på personuppsättningen.
Men inte att förglömma: också på yttre omständigheter - Folkpartiet gick starkt framåt i detta val, exempelvis. Vad som var hönan och vad som var ägget är givetvis svårt att sia om.
Grundligt, tydligt och sakligt går Pihlblad igenom turerna före och under processen som byggde detta på många sätt nya parti. Vad som skett partiinternt i moderaterna är givetvis i fokus. Men samarbetet inom borgerligheten belyses också väl - från bråk och splittring till Alliansens bildande. Men vi får också en bild av hur Socialdemokratin reagerade och underskattade nya Moderaterna.
Den politiska omvandlingen saknar motstycke i svensk modern politisk historia, ideal och kärnfrågor har kastats över bord och ett erkännande av den socialdemokratiska världsbilden inom flera områden har onekligen givit väljarframgång. I kapitlet "Pengar, gåvor och hemliga sällskap" tar Pihlblad upp hur Moderaterna lyckades rädda sin enormt dåliga partiekonomi efter valet 2002, det var ett sparande och gnetande men också ett insamlande som hette duga. Med den bakgrund som ges i boken kring detta - är det inte svårt att förstå att Moderaterna bromsat vad gäller önskemålen om öppna redovisningar av privata gåvor och donationer.
Det moderata parti som 2003 valde Reinfeldt till ledare, valde honom för att förändra partiet. Kapitel efter kapitel ger bilden av att ett bunkergäng kastades ut för att ersättas av ett nytt. Kritiker av det nya har fått gå och många har rent av valt att gå självmant.
Pihlblad skriver:
"Moderaterna var i hög grad ett toppstyrt parti under både Carl Bildts och Bo Lundgrens tid som partiledare. Detta ändrades inte i och med att Fredrik Reinfeldt blev partiordförande. Förändringen växte inte fram underifrån, även om partiledningen var angelägen om att ha riksdagsgruppen med sig. Partiet var toppstyrt under den här perioden (efter Reinfeldts tillträde, min anmärkning), flera källor hävdar till och med att det var extremt toppstyrt..."
När riksdagsledamoten Karl Sigfrid flaggade för att han skulle rösta mot partilinjen i FRA-frågan, beskriver Pihlblad den uppläxning som Sigfrid fick av Reinfeldt som av samma dignitet som den Reinfeldt, då han var en ung riksdagsledamot, fick av Bildt.
Det verkar inte vara särskilt högt i tak bland nymoderaterna, åtminstone inte om man ska tro Pihlblads bok.
Berättelsen om fenomenet nya Moderaterna lär betraktas i åtskilliga böcker framöver. Men Pihlblads är den de andra kommer att förhålla sig till, inte minst eftersom den är nära i tid. Dessutom har boken ett tilltal som också borde locka den som inte har för vana att plöja politisk litteratur dagarna i ända.
Boken sporrar till engagemang. Den visar att förändring är möjlig i en idéburen organisation som nästintill är dödsdömd.
Men också på ett annat sätt. Känslan när jag lade ifrån mig boken var inte enbart positiv och god.
För vad jag läst var också en bok om en ledare och ett bunkergäng som lyckades få skutan på rätt köl och som på grund av det också kan värja sig från kritik. Politiker som utåt säger sig vara lyssnande och lyhörda, men internt har en annan agenda. Det är en bok om politiker som i förnyelsens och förändringens namn sätter makten framför allt.