DEBATT: Fondspöket går genom världen

- Norrmännen är ju egentligen den sista Sovjetstaten. Det är så oerhört nationalistiskt ... allt är politik.
Med de orden av näringsminister Björn Rosengren under förhandlingarna mellan Sverige och Norge 1999 om ett samgående Telia-Telenor fick vi ett slags förebud om kommande problem med Muhammedteckningar.
En av Sveriges viktigaste handelspartner, tillika ett rikt oljeland, kände sig kränkt av Rosengrens sätt att begagna sin yttrandefrihet.
Men i det här fallet gick det ju smidigt, att med ett enkelt "Förlåt", få fadäsen ur världen.

Sedan i december i fjol har oljepriset stigit med 30 procent. Detta frestar på den globala ekonomin. Det uppfattas som ett problem även när länder som snabbt fått mer pengar än de behöver för stunden följer Sparas exempel snarare än Slösas - genom att sända pengarna tillbaka till oss, som lån och i investeringar.
Exempel: Penningstinna finansiärer vid Persiska (Arabiska) viken går in i Londonbörsen och nordisk-baltiska OMX, där svenska staten på sistone ägt sju procent. Trots koranens förbud mot att göra pengar på pengar verkar detta inte vara något problem för dynamiska entreprenörer i företag där muslimer har sista ordet. (Fast Vin & Sprit torde vara haram, förbjudet.)

Ett spöke går genom de internationella finansmarknaderna, enligt Eckart Wörtz, knuten till Gulf Research Council, en privat tankesmedja baserad i Dubai, Förenade arabemiraten. "Spöket" är de snabbt växande Sovereign Wealth Funds, statliga fonder, som köper upp tillgångar i väst och kan tänkas ställa dem till förfogande för tänkbara fienderegimer, Kina, Ryssland, i islams värld.

Wörtz resonerar stillsamt, men debatten har inslag av alarmism. Tidskriften The Economist, London, noterar att politiker i väst uttryckt oro, men ger rådet att bara ta det lugnt och ställa krav på de statliga fonderna att visa öppenhet.
För skräckscenariot står författaren David J. Jonsson. Han tror att fonderna kan bli ett redskap för "asymmetrisk krigföring", det terrorister sysslar med.

De som använder skällsordet islamofob har i denne Jonsson en prima kandidat. Men han är inte ensam, i den del av världen som varit van att ha övertaget, om att se hot när auktoritärt styrda stater spänner de ekonomiska musklerna.
Relationen mellan USA och dess förmenta vänner i Mellanöstern fick sig en av många knäckar när ett välrenommerat företag i Dubai i fjol förhindrades att ta över skötseln av ett antal hamnar i USA. President Bush tyckte det var OK, men de folkvalda protesterade så pass - affären sades innebära ett säkerhetshot - att Dubai-företaget föredrog att sälja av verksamheten i USA.

Sedan 30 år är trenden hos oss att minska det statliga ägandet i näringslivet, helt enkelt därför att det är sakligt omotiverat. Dessutom driver EU på för att skapa en gemensam marknadsplats där det är företag, inte stater, som konkurrerar. Men EU, stort som det är, med 490 miljoner invånare, utmanas som global trendsättare. En våg av statskapitalism drar fram över världen.
Om alla vore som Norge funnes inget problem. Dess statliga pensionsfond välkomnas när den investerar utomlands. Den äger inte mer än fem procent i ett enskilt företag. Ingen betvivlar Norges vilja att uppträda med en öppenhet förankrad i demokrati och marknadsekonomi. Det är annorlunda med länder som är inget av det förra och det andra bara styckevis och delt.
Det kan verka konstigt om ett statsägt europeiskt företag privatiseras, för att dagen därpå ägas av en statlig fond i exempelvis Qatar.

Av FN:s 192 medlemsstater kan kring 120 betecknas som hyfsat demokratiska, och det är nu många år sedan planekonomi typ Sovjet ansågs vara ett fungerande, ja rentav överlägset alternativ till marknadsekonomin.
Utvecklingen är inte entydig. Att fler aktörer flätas in i världsekonomin är i princip positivt. Men på vägen ger gammalt groll bränsle till ny rivalitet, om vem som ska leda världen, och hur. (SNB)

Debatt: Fondspöket går genom världen