Flest sjuka i stora organisationer
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Högsta sjukfrånvaron finns i politiskt styrda verksamheter. Över huvud taget har stora organisationer, privata och offentlig, omotiverat hög sjukfrånvaro. Exempelvis var sjukfrånvaron i Skatteverket förra året tolv dagar per anställd, flera gånger högre sjukfrånvaro än bland landets egenföretagare.
Problemet med stora organisationer är att det finns någon annan att lägga ansvaret på, någon annan som kan ställas till svars. Det personliga ansvaret minskar i takt med organisationens storlek. Det är väl dokumenterat i flera vetenskapliga studier, senast en doktorsavhandling om motivationen i arbetet bland landets poliser. Halva kåren tar inga egna initiativ.
Lägg ovanpå detta den politiska dimensionen. Det värsta exemplet är Ädelreformen från 1991. Den innebar att ansvaret för äldreomsorgen övergick från landsting till kommun. Det fanns en fin tanke bakom reformen, gamla människor ska bo kvar hemma så länge det är möjligt och inte hospitaliseras på en långvårdsklinik.
Ädelreformen hade just införts när finanskrisen slog till. Staten använde skattepengarna till att rädda misskötta banker och bekostade det genom att dra in bidrag till kommuner och landsting. Landstingen i sin tur tömde långvårdsklinikerna i panik och skickade hem gamlingar i livets slutskede. Det kunde man göra genom att hårdra en regel i Ädelreformen som säger att landstinget bara har ansvaret tills patienten är medicinskt färdigbehandlad. En gamling som var obotligt sjuk och väntade på döden ansågs medicinskt färdigbehandlad.
Kommunerna togs på sängen av denna anstormning. Det fanns inte tillräckligt många vårdhemsplatser. Enda möjligheten var att låta hemtjänsten ta hand om gamlingarna.
Hemtjänsten var vid den tiden en social verksamhet med syfte att aktivera relativt friska pensionärer. Personalen var i huvudsak kvinnor utan utbildning och erfarenhet av tung sjukvård. Många av dem saknade även de fysiska förutsättningarna. Dessutom snålade kommunernas på lyfthjälpmedel, bostadsanpassningar och liknande.
Vid en så här omfattande förändring av arbetsuppgifterna är arbetsgivaren enligt lag skyldig att säkerställa att personalen har förutsättningar att klara jobbet. Hemtjänstpersonalen borde till exempel ha undersökts av läkare. Det gjordes inte.
Följden blev att hela hemtjänstgrupper slets ut. Under några år var personalen i hemtjänsten storförbrukare av värktabletter. Det slutade med massjukskrivningar av aldrig tidigare skådad omfattning. Flertalet av de belastningsskadade kvinnorna sjukskrevs med märkliga diagnoser som fritog kommunen från rehabiliteringsansvar. I huvudsak var det två diagnoser som tillämpades. Kvinna över 50 år ansågs lida av naturliga åldersförändringar. Kvinna under 50 år ansågs lida av överrörliga leder.
Den första diagnosen vet jag inget om, men desto mer om överrörliga leder. Min hustru fick den. En ortopedläkare beskrev för mig överrörlighet som slappa ledband. Överrörlighet kalls normalt för vighet. Den som är vig löper större risk för belastningsskador än den som är stel som en pinne. Många kvinnor är överrörliga, ett känt faktum som borde ha föranlett kommunerna att läkarundersöka hemtjänstpersonalen innan långvårdsklinikerna tömdes.
Överrörlighet är således ingen diagnos, det är en egenskap som ökar risken för belastningsskador. Men kommunerna lyckades ändå smita från rehabiliteringsansvaret. De skadade kvinnorna gick istället sjukskrivna år efter år för att slutligen tvingas säga upp sig eller avskedas med motiveringen arbetsbrist. I Västervik är i dag närmare tusen kvinnor med den här bakgrunden inskrivna på arbetsförmedlingen.
Skador på kroppens rörelseorgan är fortfarande den enskilt största orsaken till långtidssjukskrivning. Det är långtidssjukskrivningarna som kostar de stora pengarna, inte korttidsfrånvaron som uppmärksammas i medierna. Och orsaken står att finna i kortsiktigt och inkompetent agerande av våra folkvalda.
Varför kan inte politikerna vara rakryggade och erkänna begångna misstag, istället för att skylla på "arbetsgivarna". Och varför ska småföretagarna klämmas åt, som sköter sig exemplariskt och belastar sjukförsäkringen mindre än någon annan grupp i vårt samhälle?
Men det som förvånar mig allra mest är att journalisterna inte ifrågasätter påståendena, utan snällt förmedlar maktens ord.
DEBATT
Janne Näsström, Fårhult, är småföretagare.