Damian Draghici, romsk toppolitiker från Rumänien, blev invald i EU-parlamentet. Soraya Post för Feministiskt initiativ skiftar med ungerska Livia Jaroka som enda kvinna med romsk bakgrund. Jaroka kandiderade inte denna gång, utan väntas få nya uppgifter av Fidesz, regeringsparti i Budapest.
Fidesz och Fi har bara de första bokstäverna gemensamt.
Jaroka har i parlamentet varit aktiv för romers integration, och försvarat Ungerns regering i den frågan.
Men missar Post nu en debatt med sin ideologiskt annorlunda romska medsyster kan hon i stället tampas med Draghici – och, som feminist, med polske kollegan Janusz Korwin-Mikke. Hans parti fick 7 procent, med åsikter som att kvinnor av naturen är mindre begåvade än män och därför lämpliga att ta hand om barnen.
Framgångarna för missnöjes-, enfråge- och rena pajaspartier i EU-valet röner uppmärksamhet, liksom det allmänt låga väljarintresset. Bara under tvång och där det som i Italien och Grekland tydligt handlade om regeringsmakten var väljarna verkligt intresserade.
Det är uppenbart att många väljare inte alls tänker ”europeiskt”. Ökad makt för parlamentet skulle stärka demokratin i EU. Men demokrati förutsätter att det finns EU-medborgare, även till gagnet.
Någon borde tänka till – när det är som i Polen. Där säger sig 90 procent se EU som något bra. Men bara 20 procent röstade! Polen är inte unikt.
Medborgarna i de 28 medlemsländerna uppträder som om de förväntade sig ledarskap av de politiker de redan valt. Att dessa ska klara av samarbetet, utan de 751 som ambulerar mellan Bryssel och Strasbourg.
Man kunde tro att Ukrainakrisen skulle ha fått väljarna att inse betydelsen av att med sin röst ge moraliskt stöd till Europasamarbetet, vars ursprungliga drivkrafter var dels viljan att undvika krig, dels hotet från Sovjetunionen, mot den demokrati som nyss med knapp nöd överlevt nazisterna.
Men med undantag för Baltikum tycks Vladimir Putin inte ha betytt något.
Freedom House, en amerikansk organisation grundad 1941, informerar om och bekämpar totalitära ideologier och våldsregimer. Chef nu är David J. Kramer, tidigare verksam i Bush-administrationen. På ett seminarium i regi av Jarl Hjalmarsonstiftelsen uttrycker han både optimism och oro. Ukrainarna sade i presidentvalet 25 maj ett kraftfullt nej till putinismen. Men Kramer är övertygad om att Putin, ledare i ett land med en situation för mänskliga rättigheter liknande tidiga 80-talet, inte ger sig. Putin, med sin farliga kombination av rädsla och arrogans, accepterar inte nederlaget i Kiev. Han förblir ett hot.
Kramer anser att väst, inte minst president Obama, uppträdde för svagt när protesterna började i Ukraina i november i fjol. Senare blev Putin blev ”yr av framgång” efter att så lätt ha kunnat ta Krim. Men Putin underskattade väst. Tillfälligt har hans aggression stoppats.
Men Putin sitter alltjämt i förarsätet, säger Kramer.
Så man får hoppas att våra politiker tycker att Ukraina är minst lika viktigt som exempelvis vem som ska bli nästa ordförande i EU-kommissionen.