Fem år i Mariehamn

Efter fem år som Sveriges generalkonsul på Åland summerar Bertil Jobeus sin tid där och skriver om hur relationerna mellan Sverige och Åland utvecklats.

Bertil och Marie-Louise Jobeus. Arkivbild: Hans Brandin

Bertil och Marie-Louise Jobeus. Arkivbild: Hans Brandin

Foto: Hans Brandin

Västervik2010-08-27 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sveriges generalkonsulat i Mariehamn är UD:s närmaste och nästan minsta utlandsmyndighet. Konsulatet etablerades första gången 1918 som tillfälligt lönat konsulat fram till 1924. Carl Henric Gyllenram blev i mitten av 1950-talet Sveriges förste generalkonsul. Regeringen Reinfeldt har till ny generalkonsul i Mariehamn från den 1 september utsett förra ambassadören i Kanada Ingrid Iremark. Hustru Marie-Louise och jag har haft förmånen att i fem år, 2005-2010, vara Sveriges generalkonsulspar på Åland.Dessa avskedsrader skrivs på Mariehamn. Efter en dryg månad hemma i Skedshult åkte vi på ett snabbesök hit igen. Åland drar. Vi tog bland annat hand om en grupp svenskar som är verksamma i Asien, främst Japan och Sydkorea. Få i gruppen hade någonsin satt sin fot på åländsk jord. De åkte nu hem fullmatade med information om det autonoma landskapet Åland i republiken Finland.Inför avskedet härifrån i juni hade jag samtal med några av landskapets ledande politiska företrädare om hur de ser på relationen till Sverige. Roger Nordlund, nestor i åländsk politik efter åtta år som lantråd, menar att relationerna västerut ökat för varje år. Han ser samtidigt ett ökat regionalt samarbete mellan Åboland, Åland, Roslagen och Uppsala. Det gemensamma svenska språket drar, "make söker maka". Talmannen skulle gärna se att Åland och Sverige genom regionalt samarbete kunde kopiera "Öresundsmodellen". Vi skall under hösten titta närmare på det samarbetet skulle se ut. Talman Roger Nordlund hoppas vidare på att svenskar, unga som gamla, skall visa större intresse för historien runt Ålands särskilda status.Landshövding Peter Lindbäck säger sig under sina elva år som landshövding ha iakttagit en accelererande åländsk orientering mot Sverige. Det gäller frågor om studier, sjukvård och kultur. Han ser det som ett mervärde att Sverige öppnar sig. Svenska regeringens beslut att göra ett undantag för åländska studerande vid ansökan till svenska universitet kan säkert för svenskspråkiga universitet i Åbo och Helsingfors upplevas som en utmaning. De finländska studieorterna måste, menar landshövdingen, genom bredare kursutbud bli bättre på att locka åländska studenter till sig.Riksdagsledamoten för Åland Elisabeth Naucler (hon är född i Värmland med norsk mor och svensk far och nu också finländsk medborgare och Ålands röst i Finlands riksdag) tycker att Sverige i relationen till det självstyrande landskapet Åland och republiken Finland varit ett föredöme. Hon upplever att Sverige sedan den internationella överenskommelsen 1921 om Ålands status, sökt ge det stöd som behövs och som man kan förvänta sig. Viktigt är dock att hålla informationen om denna snart hundraåriga internationella överenskommelse levande inte bara för svenskar, mena riksdagsledamoten Nauclér.Vi har under våra fem år här noterat en påtaglig ökning i kontakter med Sverige inom närings- och kulturlivet och det fria föreningslivet. Ett skäl till det ökade intresset för kontakter med Sverige sägs ibland vara svårigheter för ålänningar att kunna använda sitt modersmål i kontakterna med Fasta Finland, som Finland då och då här kallas. Det finns säkert en potential i gränshandeln mellan Åland och Sverige. Samarbetet mellan Tullen här och på svenska sidan i Kapellskär verkar vara synnerligen gott. Som ett litet exempel på det kan nämnas att vi nu när vi far hem med vår Saab till Sverige fick papper från Tullen i Mariehamn med stämplar både från Mariehamn och Kapellskär!PS Nästa kolumn får bli en resumé av mina 38 år på UD. Senare denna månad är jag med på mitt sista chefsmöte på UD.DS
Läs mer om