I media, i så väl tidningar som TV debatteras den svenska skolan nästan dagligen. Klass 9A visar på att det finns en hel del att göra för att höja nivån på den svenska skolan. Debatten och kritiken är tyvärr många gånger ensidig. Det finns områden som är bra i svensk skola och där vi är världsledande. Det gäller inom den så kallade socialiseringsprocessen, där vi utbildar svenska ungdomar till att fungera i grupp och i andra sociala sammanhang. Men detta får inte bli på bekostnad av att ämneskunskaperna och att färdigheterna att räkna, skriva och läsa går förlorad. Att utbilda svenska ungdomar till att ha hög social kompetens måste gå hand i hand med att utbilda våra ungdomar till goda ämneskunskaper, god förmåga att hantera språk, kreativt tänkande, hög förmåga till helhetssyn och omvärldsanalys, samt stark självkänsla med god självkännedom. Får vi med alla dessa bitar så kommer vi att återigen, ligga i framkanten när det gäller skol- och samhällsutveckling.
Skolan är i dag en ödesfråga som påverkar alla delar av samhället.
Det pratas i dag om att de låga lärarlönerna påverkar måluppfyllelsen, där vi tappat kraftigt i internationell jämförelse. Högre lärarlöner innebär inte automatiskt högre kvalitet på skolan. Högre lärarlöner är en del av de åtgärder som måste till för att höja statusen på läraryrket och som i slutändan också höjer måluppfyllelsen i svensk skola.
Vi vill alla ha bra lärare. Så väl Klass 9A som all forskning visar tydligt på att läraren är den enskilt viktigaste orsaken till om en elev skall lyckas med sin skolgång. Skolan får inte vara ett lotteri, där ungdomar offras på grund av vuxenvärldens tillkortakommanden.
För att få bra lärare och höja statusen, måste både nivån på lärarutbildningen och urvalsprocessen för att anta elever till lärarutbildningarna förbättras. Lärarutbildningen måste också omfattas av en större del personlighetsutveckling än i dag. Självkännedom och självkänsla tillsammans med goda ämneskunskaper hos varje nyutexaminerad lärare, är viktiga ingredienser i svensk skolutveckling.
Finland - vårt kära grannland - ligger ständigt i framkant i internationell jämförelse när det gäller måluppfyllelse. Detta under tiden som läsförståelse, matematik och flera andra ämneskunskaper i den svenska skolan åker ruschkana. Statusen att bli lärare i Finland är hög. Det är bara cirka 10 procent av de som söker till lärarhögskolorna som kommer in och man kommer in först efter rigorösa lämplighetstester och intervjuer. Det är de mest motiverade och de som verkligen brinner för läraryrket som antas. I Sverige så kommer nästan alla in. Många gånger på sitt tredjehandsalternativ. Oftast utan några som helst lämplighetstest. “Lyckas jag inte med mina andra mål i livet kan jag ju alltid bli lärare“. Denna verklighet höjer ju inte precis statusen på läraryrket och leder till mindre lämpliga lärare.
Personligen så vill jag i mitt politiska arbete lägga ett extra fokus på ledarskapet.
Ledarskapet i skolan börjar inte med en bra lärare. Ledarskapet börjar med det politiska ledarskapet. Det är vi som har det yttersta ansvaret och sätter ribban för hur högt vi vill nå. Ledarskapet fortsätter sedan med ledarskapet på tjänstemannanivå, där en mycket kompetent rektor eller skolchef kan, med stöd från politiken, förändra det mesta. Detta genom ett konstruktivt ledarskap och med ett aktivt coachande av lärarnas ledarskap i klassrummen. På samma sätt som att eleverna måste bli sedda av sina lärare, så måste lärarna bli sedda av sina rektorer, sin förvaltning och sina politiker. Det handlar om att skapa en kultur med rak kommunikation och högt till tak, där utrymmet finns för varje individ att utvecklas och att varje individ får möjligheten att torgföra sina idéer och åsikter. Även om det innebär kritik mot ledarskapet. Med en arena där det lärande samtalet, tillsammans med att en kreativ och konstruktiv dialog och diskussion tillåts, så kommer vi tillsammans att kunna höja nivån i kommunens skolor.
Var kommer då föräldrarna in? Föräldrarna är givetvis mycket viktiga i barnens utveckling. Men det får inte vara avgörande för om barnet lyckas i skolan. Skolan och samhället måste ge varje barn rätten att lyckas, trots ett eventuellt handikapp, trots brister i föräldraengagemanget och trots en problematisk familjesituation. Barn väljer inte sina föräldrar.