EU:s personalchef fördelar arbetet
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedan dess, säger en kollega från den tiden, har jag aldrig hört Barroso uttrycka en klar och tydlig åsikt i någon viktig fråga.
Med tanke på hur det var är det nog ett bra betyg. Portugals politik har gått från pendling mellan extremer till att handla om människors välfärd genom kompromisser, med medlemskapet i EU som stabiliserande riktkarl. Barrosos karriär senast var han borgerlig regeringschef i Lissabon talar för ett acceptabelt resultat när han inom kort meddelar vad han vill att två dussin kolleger i EU-kommissionen ska syssla med.
Barroso ställs inför en annorlunda utmaning än företrädarna.
De större medlemsländerna, som hittills kunnat nominera två personer, måste nu nöja sig med en. Som kompensation vill Berlin, Paris och London att just deras kommissionär ska få en fin post. Tyske förbundskanslern Gerhard Schröder lade med stöd av kollegerna i Paris och London fram ett förslag om en "superkommissionär" för näringspolitik. Barroso torde uppskatta att den tilltänkte, nuvarande tyske utvidgningskommissionären Günter Verheugen, själv sagt att kommissionen är kollektivt ansvarig och att ingen kommissionär kan vara mera "super" än någon annan.
Maten är en av de känsligaste och tyngsta frågorna i EU. Jordbruksländerna Danmark och Holland är intresserade av att fullfölja de reformer som inletts och aviserats av villkoren både för produktion och handel. Mot dem står starka intressen som anser att man kan fortsätta som hittills.
En annan utmaning är de nya medlemmarnas kommissionärer. En del av dem kan tänkas behöva längre tid för Brysselanpassning, andra kan visa sig olämpliga till allt. Det är inget nytt att sådana personer sänds till Bryssel som man hemma vill bli av med på ett snyggt sätt.
I EU-kommissionen råder jämlikhet, men på känt sätt är några mera jämlika. Posten som ansvarig för "Lissabon" att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi till år 2010 anses speciellt fin. Om den kappas fransmannen Jacques Barrot, ovan nämnde Verheugen och britten Peter Mandelson.
Tysken Verheugen har ett extra plus att han redan är kommissionär. Barroso behöver folk som vet hur det går till. Detta gynnar också Margot Wallström, Sverige, och Viviane Reding, Luxemburg.
Peter Mandelson är en märklig nominering. Premiärminister Blairs gode vän må vara smart Europavän, men hemma har han två gånger fått lämna regeringen på grund av bristande omdöme i frågor av personlig karaktär. Inte lär han göra britterna mera EU-vänliga. Om han inte är respekterad hemma, hur ska han då kunna göra EU bättre?
Italien har nominerat filosofen Rocco Buttiglione, tidigare Europaminister. Han anses inte lämplig för något som har att göra med ekonomi vilket ju EU till stor del handlar om.
Spanien dämpar förväntningarna. Andra tycker att Spanien redan fått mer än sin beskärda del av internationella toppjobb: Javier Solana är ministerrådets "utrikesminister", en spanjor har nyligen efterträtt en tysk som ordförande i Internationella valutafonden och talman i EU-parlamentet blev en spanjor, med katalanskt namn.
Från de nya medlemmarna är Polens Danuta Hübner ett känt och respekterat namn och dessutom från ett folkrikt land. Hon tippas få ansvar för EU:s handelsförbindelser med omvärlden.
Tidigare regeringschefer kommer från Tjeckien, Vladimir Spidla, socialdemokrat, och från Estland, Siim Kallas, liberal. Sådana förväntar sig profilposter.
José Barroso måste jonglera med kompetens, fåfänga och politisk vilja, hos sina kommissionärer och de regeringar som nominerat dem. (SNB)