EU:s eviga bananbråk
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vid världshandelsorganisationen WTO:s möte i Hongkong i december var det mycket bråk om hur rika länder försöker skydda sina producenter av olika slags livsmedel och andra grödor mot konkurrens från de fattigare länderna.
Man kunde tycka att bananen borde vara obefintlig som problem i relationen mellan "nord" och "syd" i världshandeln. Det är den heller inte för USA och Japan. De importerar bananer tullfritt. En anledning är att det inte finns några politiskt starka inhemska bananproducenter att skydda.
EU-Europa är inte heller en del av världen som förknippas med bananer. Men det har varit bråk om bananer sedan starten. Och på WTO-mötet suckade
EU:s handelskommissionär britten Peter Mandelson över det senaste kapitlet i "sagan om bananen". Jordbrukskommissionären Mariann Fischer Boel tvingades försvara EU:s nya bananpolitik med att man verkligen ansträngt sig att göra något bra och lovade att - om det nu ändå inte blir så bra - se över reglerna igen, så att ingen känner sig förfördelad.
EU har sedan början av 1990-talet ett system med direkt stöd, kvotering och tullar. Tullfrihet gäller för ACP-gruppen, stater i Afrika, Karibien och Stilla havet - mest tidigare europeiska besittningar. De stora producenterna i Latinamerika och Filippinerna har behandlats med både kvotering och tull.
De sistnämnda har klagat och fått rätt av WTO. EU tvingas göra om sin bananregim. Syftet med den nya ordningen är att de två förstnämnda producentgrupperna ska kunna sälja lika mycket som nu och att producenterna av "dollarbananer" ska stämmas mildare. Dollarbanan kallas så eftersom de ledande producenterna är USA-styrda storföretag i Latinamerika.
Vid Europasamarbetets start 1957 måste undertecknandet av grundstadgan, Romfördraget, uppskjutas en vecka på grund av en tvist om bananer. Västtyskland ville behålla sina tullfria bananer. Bananen hade en särställning för tyskarna, den förknippades med fredsslutet när det åter blev möjligt att importera denna frukt. Men Frankrike ville ha tullar, man värnade "sina " bananer.
Franska bananer? Jovisst. De västindiska öarna Martinique och Guadeloupe ingår politiskt i Frankrike.
EU fick nya bananproducenter när först Grekland (Kreta-bananer) och sedan Spanien (Kanarieöarna) och Portugal (Madeira) kom med på 1980-talet.
EG klarade sig med olika bananregler för olika länder tills den inre marknaden skulle förverkligas i början av 1990-talet. I en kompromiss tvingades då de tullfria medlemmarna att ge sig.
EU-bananerna produceras under andra villkor än dollarbananerna. På Martinique och Guadeloupe har odlingen genomgått en omfattande rationalisering men det är svårt att konkurrera när här gäller franska löner och arbetstider.
Årligen kommer 13 miljoner ton bananer ut på världsmarknaden. Kanarieöarna svarar för 400 ton, franska Västindien för 300 ton samt Madeira, Kreta och Cypern för mindre mängder.
Kanariebananerna har genom skicklig marknadsföring fått nära nog monopol på den spanska marknaden. Kanariebananerna säljs dyrt, med patriotism och ekologi som argument.
Även kolonialismen, i modern dräkt, är en faktor i bananpolitiken. Annars så frihandelsvänliga britter ömmar för bananerna från tidigare kolonier. Eftersom dessa också råkar vara fattiga gick kolonifria EU-länder med på positiv särbehandling. Dessa ACP-länder producerar omkring 800 000 bananer.
Ecuador är världsledande med en export på 4, 5 miljoner ton, följt av Filippinerna, Costa Rica, Colombia och Guatemala. (SNB)
Utrikes
Bo Ture Larsson