60- och 70-talens rivningshysteri i många svenska städer minner om en tid då ingen hänsyn togs till kulturmiljöer. Visst har den tiden mycket att lära oss.
Samtidigt får inte insikten om vad som skedde då hindra all utveckling, nybyggnation och förändring. Att kunna bevara, renovera och förädla gamla byggnader och miljöer bör väl egentligen ses som en lyx i vår tid, en I-landslyx. Inte sagt att vi inte ska unna oss den lyxen ibland - men det är värt att reflektera över. För hundra år sedan revs det för att kunna byggas nytt efter nya tiders behov. Det nya byggdes dessutom inte sällan upp av en del av resterna ifrån det gamla. I dag betraktar många dessa hundraåriga byggnader som en måttstock för hur en vacker kulturmiljö ska se ut.
Synen på Slottsholmen varierar i debatten.
Somliga vill anlägga park där dagens funkisbyggnad ligger, andra förespråkar ett upprustande av funkisbyggnaden och några vill bygga upp en kopia av gamla Slottsholmen som brann.
Själv förordar jag att Björn Ulvaeus bygger sitt hus och är helt övertygad om att bygget och anläggningarna runt omkring skulle kunna tillföra mycket till vår kommun. Både i form av byggnationen som sådan - eftersom den inte ser ut som andra byggnader i småländska kommuner och då bottenplan och hotelldelen kommer vara tillgängliga för gemene man. Men givetvis finns det också ett värde i att en världskänd artist är entreprenören bakom bygget.
Visst handlar det om känslor och känsla, om vad du och jag tycker är vackert. Självklart ska experter uttala sig om smak och stil - experter som nästan alltid verkar agera med det tydliga syftet till varje pris bevara och hålla fast vid det som varit.
Alltid finns det någon bakåtsträvande byråkrat som förespråkar en förvandling av delar av städer till lokala varianter av Skansen.
Den här gången var det länsarkitekt Kerstin Ainouz som levererade en sågning av de omarbetade planerna för Slottsholmen, som det går att läsa om i dagens VT på nyhetsplats. Planförslaget som nu ligger skulle enligt länsstyrelsen "påtagligt skada riksintressena för kulturmiljön".
Det anses också att "byggnadens storlek, form, färg och kraftigt avvikande karaktär kommer att förstöra stadens siluett". Länsakitekten beskriver Västerviks siluett i tre lager: "1. Slottsholmen med ruin, park och övrig bebyggelse; 2. en låg byggnadsmassa som bildar ett sammanhängande stadsbryn; samt 3. några viktiga smäckra landmärken i bakgrunden". "Vår bedömning är att siluettens tre tydliga lager skulle utökas med ett fjärde lager som helt tar över intrycket".
Smäckra mig hit och smäckra mig dit. Som att man inte längre skulle kunna se ruinen eller som att man inte längre skulle kunna se gamla kallbadhuset, Häggbladska, Unos torn eller gamla saluhallen och kyrktornen - som att hela Västerviks skyline skulle förgöras på grund av nybygget. Vilket nonsens.
I stället tillfogas något nytt spännande och dessutom finns det andra kvar - och syns det med.
Vill vi ha ett blomstrande Västervik i framtiden måste vi i grunden vara positiva och bejakande till sådant som kan tillföra kommunen fler invånare, företag, arbeten, evenemang och turister.
Det innebär inte att man ska köpa alla idéer rakt av, däremot handlar det om insikten att Västerviks kommun hela tiden måste utvecklas.
Det krävs att vi som bor här har ett öppet sinne och ser förändringar som möjligheter och inte som hot.