Sammanhållningen är omistligt viktig för ett land som vårt. Inte bara för att vi är ett ganska litet folk i en väldig värld utan också för att det är en av grundbultarna i den svenska modellen. Det är trots allt den goda sammanhållningen, de sammanlänkande värderingarna och perspektiven, som givit oss högt förtroende för våra politiker och institutioner vilket i sin tur lett fram till att vi blivit så goda skattebetalare – en annan grundbult i det svenska välfärdsmaskineriet.
Dock finns en del saker som sätter denna sammanhållning på tvären. Världen har återglobaliserats efter nittonhundratalets polariseringar vilket fått såväl människor som kapital och allsköns varor att röra sig över gränserna i betydligt högre grad än tidigare. Inte minst påverkas länder vars befolkning varit mycket homogen och vars näringsliv, på grund av sin relativa litenhet, alltid varit beroende av andra marknader än den egna.
Det är kort och gott ett förändringarnas tidevarv och för sådant måste man givetvis rusta sig. Med all säkerhet är det därför som regeringen under slutet av 2011 tillsatte sin Framtidskommission. Dess mål är att identifiera samhällsutmaningar på längre sikt, sisådär ett halvsekel, och i veckan presenterades en sammanfattande slutrapport. I den menar man bland annat att demografin kräver fler som arbetar och att sammanhållningen är en förutsättning för ett välmående samhälle. Få höjer på ögonbrynen inför dessa slutsatser och vassa tungor har beskrivit rapporten som en ren gäspning eftersom den mest säger sådant som alla redan vet och dessutom saknar någon rakryggad vision för framtiden.
Vad man än anser om kommissionens slutsatser kan de flesta enas om att den svenska framgången vilar på en besynnerlig balansgång. Framtiden kräver sådant som slopade handelshinder och öppna gränser. Samtidigt medför denna öppenhet, och i någon mån gränslöshet, att den så avgörande sammanhållningen äventyras. Därför är det knappast konstigt att frågan om vad som förenar människorna i vårt avlånga land, där det blonda och blåögda inte längre är den givna markören för vår nationalitet, engagerar landets skarptänkta, och förvisso bra många andra, opinionsbildare.
En av dessa tankegångar finner man i en uppmärksammad krönika författad av Östgöta Correspondentens Naomi Abramowicz. Med utgångspunkt i Qaisar Mahmoods ”Jakten på svenskheten” (2012) menar hon att man måste förnya själva idén om svenskhet. Enligt Abramowicz är den rådande normen om nationell identitet djupt förbunden med vår etnicitet och således är det omöjligt att ”bli” svensk. Istället blickar Abramowicz inspirerat mot andra sidan Atlanten. I det invandrarbyggda USA är nationaliteten mångbottnad. Man är man förvisso amerikan men likväl italiensk amerikan eller en persisk sådan. Således tillåts man med stolthet omfamna en ny nationalitet utan att tvingas göra avkall från en gammal – ett system som man sammanfattningsvis borde importera.
En på alla sätt och vis tänkvärd väg som troligen skulle vara den naturliga utvecklingen för ett land där etnicitet inte längre förenar rikets alla invånare. Dock är detta resonemang knappast problemfritt och förbiser viktiga skiljelinjer mellan sitt jämförelseexempel.
Ett första dilemma är att resonemanget enbart övertygar den som anser svenskhet vara något som inte är förbundet med själva etniciteten. Således angriper det inte själva problemet – nämligen att det finns många som reagerar mot det förändrade Sverige. Om man vill behålla sammanhållningen måste man även förstå den växande missnöjespopulismen, kanske bäst kännetecknad genom Sverigedemokraterna, och behovet av vad partiet kallar för socialkonservativ nationalism.
Vidare förutsätter något sådant som en italiensk eller persisk svensk att det finns något säreget i de båda nationaliteterna. Det måste alltså finnas något svenskt från början varpå vi är tillbaka vid den ursprungliga frågan om vad svenskhet egentligen kan sägas vara.
Dessutom kommer vi aldrig, likt fallet USA, kunna påbörja ”skapandet” av en svensk identitet från något blankt papper, eftersom den redan existerar och har gjort så sedan bra många år. Identitet är trots allt något mer djuplodat än en handelsvara man kan ”importera” efter behag och det måste respekteras. Precis som den trångsynte missnöjespopulisten inte kan frånta den persiske svenskens rättigheter att fira Norouz kan man heller inte ställa sig på finkulturella piedestaler och säga att svenskhet ska vara något annat än Midsommar, röda stugor och blonda hårsvall – om man nu upplever det vara så.
Framtidens avgörande frågor må alltså vara förutsägbara, men knappast lättlösta, och kommissionen säger sig inte heller ha några svar–det lämnar man åt någon annan att lösa. Vem det nu än må vara som finner vägen mellan öppenhet och sammanhållning måste denne ha ömsesidig förståelse för såväl den nya som för den gamla skolans syn på svenskheten och dess innehåll. Annars riskerar den goda ambitionen att stärka ett litet folks sammanhållning i en väldig och föränderlig värld, bli till ännu en kil som slås in mellan dess för var dag allt mer heterogena befolkning. Och frågan är hur många sådana kilar man klarar av, i ett litet land som vårt.