"Haralds och även mitt budskap på Nationellt Forum, där Annie Lööf deltog, var bättre infrastruktur, bättre infrastruktur etc". Så skrev regiondirektören för Regionförbundet i Kalmar län, Håkan Brynielsson, på Twitter i går. Med Harald avses kommunalrådet och regionförbundets ordförande Hjalmarsson.
De är onekligen något på spåret, för att uttrycka saken på göteborgskt maner. Länets infrastruktur är en av de bitar som verkligen fallerar och som gör området tämligen oattraktivt för många.
Att pendla med kollektivtrafik mellan Västervik och Linköping går, att pendla till Norrköping går också. Men det tar sin tid, lång tid. Att pendla till residensstaden Kalmar med kollektivtrafik tar enormt lång tid. Sådant ökar inte attraktionskraften, tvärt om. Såväl OECD som Regionförbundets regionala utvecklingsstrategi lyfter infrastrukturen i vår del av Sverige som mycket bristfällig i dagsläget.
När Statistiska centralbyråns befolkningsstatistik för första kvartalet 2012 presenterades i veckan tog åtminstone jag del av resultatet för Västervik med en tämligen bekymrad min. Västerviks befolkning minskar med 100 personer och har ramlat under 36 000. Fler människor dör än föds i Västerviks kommun, det är fler som flyttar ut än som flyttar in.
Det ser ut på motsvarande sätt i andra kommuner i länet, Västervik är ingalunda unikt, även om det är vår kommun som tappar mest. Länet som helhet backar med 245 personer.
När den minskade befolkningen diskuteras, vikande siffror har sett dagens ljus tidigare, vilar inte kritikerna på hanen. Snabbt attackeras diverse projekt som kommunen driver som syftar till att öka inflyttningen till kommunen. Det är möjligt att det finns skäl att se över och ompröva tillvägagångssätt och effektiviteten av sådana insatser. Men det är inte svårt att konstatera att utan dessa, skulle säkerligen befolkningsutvecklingen i Västerviks kommun se ännu dystrare ut. Vi behöver bli fler, inte minst för att garantera service - såväl privat som offentlig. Därför är det viktigt att Västervik marknadsförs och att mentala hinder rivs för att öka benägenheten hos människor som överväger en flytt, att ta steget.
Västervik måste onekligen vinna många utmaningar för att vända befolkningssiffrorna. Den krisande kommunekonomin måste vändas, nyföretagandet måste öka, fler arbetsplatser skapas, den offentliga och privata servicen på landsbygden måste kunna garanteras och integrationsarbetet behöver intensifieras. Tidningen Fokus årliga integrationsrankning, där Västerviks kommun faller från plats 148 till plats 239 av Sveriges 290 kommuner, är knappast någon positiv läsning. Och mycket där till.
Varje gång utmaningarna staplas på varandra är det svårt att avgöra vad som är hönan och vad som är ägget. Vilket kommer först? Vilka förutsättningar måste finnas för att fler ska söka sig hit för att bosätta sig?
Jag är helt övertygad om att Västervik tjänar på att finnas också utanför kommungränsen. Det må vara i näringslivssammanhang, där det diskuteras politiska lösningar eller på inflyttningsmässor. Utan engagemanget skulle befolkningsstatistiken se ännu mörkare ut.
Ska Västervik ingå i en större arbetsmarknadsregion, vilket är helt avgörande för att på allvar bryta befolkningsutvecklingen, finns det framförallt en förutsättning som måste ändras. Sydöstra Sverige kan inte längre vara ett kollektivtrafikmässigt u-land eller ett infrastrukturellt moras. Det måste gå att arbetspendla, under rimliga förutsättningar, till de större städerna runt omkring vår kommun.
Det görs mycket i kommunen för att bryta trenden och Hjalmarsson och Brynielssons budskap är rätt - "bättre infrastruktur, bättre infrastruktur".
Men det får inte stanna vid slagord och budskap. Hjalmarssons parti- och allianskollegor i regeringskansli och riksdagskorridorer måste vara beredda att omvandla det till praktisk politik. För Kalmar län och Västervik är det en ödesfråga.