En gigantisk demokratihyllning eller ett ryggdunkarnas och kindpussarnas paradis? Säga vad man vill men med sina 2243 evenemang samlar Almedalsveckan en lika besynnerlig som imponerande skara makthavare i medeltidskvarterens Visby.
Alltsammans tog sin början 1968, närmare bestämt på ett soldränkt lastbilsflak. Från detta flak ska den dåvarande utbildningsministern och partiledarpretendenten Olof Palme (S) ha improviserat (om detta tvistar de lärde) fram ett tal till den skara gotlänningar som för tillfället råkade befinna vid det så kallade Kruttornet, just intill Almedalen. Som så många andra av den lika kontroversielle som minnesvärde statsministerns framföranden blev det bevingat och politiska sommarmöten i Visby blev snart till tradition. En så pass trevlig tradition att resterande riksdagspartier snart följde den unge pretendentens exempel, varpå resten så att säga är historia.
I skrivandets stund antar veckan närmast gigantiska proportioner där partier, intresseorganisationer och näringsliv tampas om att fånga omgivningens uppmärksamhet. Vid sidan om riksdagspartiernas traditionella partiledartal, finner den besökande allt från seminarier till exklusiva mingel och underhållning. Mot denna bakgrund framstår det knappast som märkligt att veckan väcker omvärldens intresse. Främst bland våra nordiska grannländer som numera arrangerar sina egna motsvarigheter, varav den mest kända är danska Folkemødet som utspelar sig på Bornholm.
En så gott som evig knäckfråga för landets ledarsidor är hur man ska förhålla sig till alltsammans. Är Almedalsveckan i huvudsak en fråga om det goda samtalet eller underhållning för landets (ibland självutnämnda) viktigpettrar?
Ett populärt argument mot veckan är att det inte längre kretsar kring partipolitiken. Istället befolkas Visbys gränder och kullerstensgator av lobbyister för olika intresseorganisationer som i första hand vill påverka politikerna på plats. Det är en påtaglig förändring från forna tider men den är knappast så negativ som en del vill ge sken av. Tvärtom gynnas debatten när fler får komma till tals och det bidrar till att göra Almedalen öppet för röster utan partianknytning och politiska förtroendeuppdrag.
För den som istället vill kritisera veckan på andra grunder finns förstås argument i överflöd. Ett är just frågan om överflöd, det vill säga att veckan växt sig så stor att inga frågor egentligen får något verkligt genomslag i myllret, vilket innebär att många evenemang är en fråga om rent slöseri. Påståendet saknar knappast grund och blir särskilt relevant när vi talar om skattefinansierade verksamheter såsom kommuner eller landsting på plats. Dessutom banar konkurrensen vägen för är att många tar till rent desperata metoder som stora mängder bjudvin eller pengabränning för att vinna uppmärksamhet.
Det leder osökt in på ett annat ämne för kritik, nämligen medialiseringen av Almedalsveckan. Då menas inte att media lägger ned för mycket tid på bevakningen av Almedalen, med så mycket makt på en och samma plats vore det närmast ett tjänstefel att inte ägna veckan stor uppmärksamhet. Snarare menas att veckan lockat fram en besynnerlig underhållningsindustri. Besökarens betydelse mäts i antalet mingelinbjudningar, om kvällarna kan man se kända politiker göra upp i dj-båsen och i kvällstidningarna kan man läsa om vilka som korats till veckans snyggaste och mest älskvärda maktmänniskor. Det får politiken att handla om något annat än politik och är med all sannolikhet det största hotet mot allt det goda som veckan fortfarande erbjuder sina besökare i form av samtal och idéutbyten.
Om den gamle statsministern hade uppskattat veckan i dess nuvarande form blir förstås en obesvarad fråga, klart är iallafall att dennes arv i högsta grad lever och frodas bland seminarier, mingel och högtidliga partiledartal. Svaret på frågan om hur man bör betrakta Almedalsveckan blir således att det ena inte utesluter det andra. Därför blir det upp till varje enskild besökare att själv ta ansvar för att veckan fortsätter att vara en unik demokratihyllning, snarare än ett kindpussarnas och ryggdunkarnas paradis.