Ett annat och viktigare firande

Marcus Birro på promenad med sonen Milo i barnvagnen för ett par år sedan.Foto: Scanpix

Marcus Birro på promenad med sonen Milo i barnvagnen för ett par år sedan.Foto: Scanpix

Foto: STEFAN JERREV?NG / SCANPIX

Västervik2012-05-04 00:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ordens och meningarnas känslighet rör mig på djupet när jag läser det tal som Marcus Birro höll på första maj.

Jo, du läste rätt. Poeten, författaren, kolumnisten och fotbollsälskaren Marcus Birro höll tal i tisdags. Men inte med de röda fanorna smattrandes i vinden bakom sig. I stället var det vid Kristdemokraternas familjefest i Uppsala - en manifestation för familjen.

På plats i Uppsala i tisdags var jag inte men jag kan, när jag läser talet som finns i hans blogg på Världen i dags hemsida, ana att orden genom Birros stämma gav budskapet ytterligare en botten. Sådant som bara kan höras, nyanserna i uttalet, frustration och ömhet.

Unikt i sitt slag måste talet ha varit på denna plakatens, kravens och de trötta partiombudsmännens dag. När merparten av alla andra tal som hölls denna dag innehöll vänsterpolitiska slagord, materiella värden och sådant som manar till samhällelig splittring, innehöll Birros kärlek och var en hyllning till det som vi människor är beroende av allra mest - mänskliga relationer.

Ett tal om kärleken till mänskliga relationer - det skulle ju kunna sluta i ett sammelsurium av flum och humbug, men det gör det inte. Det är Birro som håller det, det är Birro som skrivit det. Det var heller inte ett tal där konflikt föstes undan och undveks. I stället närmade sig Birro ämnen som knappt ens tillåts existera i det lagomliberala svenska debattklimatet.

Birro ifrågasätter aborter, att vi inte längre håller något heligt i vårt samhälle, att skilsmässor inte ses som misslyckanden, att vi ägnar oss åt osund egocentrering. Det är utmanande läsning och det är frimodigt och nödvändigt. Fingrarna sätts på tangentbordet, bladet tas från munnen. Han vågar stå upp för sådant som så många tror på och vill leva efter, men som av samhället utmålas som ur tiden, gammaldags.

Hade talet skrivits och hållits av en person som lyfte fram den egna förträffligheten, vore det inte alls lika intressant - i stället delger Birro oss en del av sina svårigheter att nå upp till hur han vill vara och leva. Sådant är inte lätt för någon. Men utgångspunkten att det finns andra värden och ideal som är högre och bättre för oss människor än den förstorade läppen, den vältränade magen eller det senaste inköpet är central. Birro försvarar dessa andra ideal, och det med den äran.

"Jag har letat efter tusen kraftkällor men det enda jag hittat som står emot tidens tand, det enda som i förlängningen glittrar lika starkt som det gjorde förut, det enda som håller oss upprätta i den här märkliga tiden är kärleken. Till våra barn, till våra yrken, till våra fruar och män. Till våra medmänniskor. Kärleken konkurrerar ut allting annat.", skriver Birro i sitt tal.

Oavsett vem vår kärlek riktas till: vänner, arbetskamrater eller släktingar, är familjen den naturliga institution som allting utgår ifrån. Därför borde familjen inte vara något att bråka om i den politiska debatten, familjen är inget särintresse. Familjen är allas vår angelägenhet - oavsett om vi är föräldrar, barn, syskon, morbröder, fastrar, kusiner, mor- eller farföräldrar. Vi är alla på olika sätt bundna till varandra.

Att öka den politiska styrningen av familjen är att sätta käppar i hjulen för hela vårt gemensamma samhällsbygge. Det är dessvärre sådant som den politiska vänstern inklusive de socialliberala gärna sysselsätter sig med.

En god vän brukar säga att man ska lyssna där andra inte lyssnar. Svensk media lyssnade föga förvånande mest där det hördes mest, i arbetarrörelsens led i tisdags. Jag lyssnade också där, av gammal vana. Men det allra mest relevanta och frimodiga budskapet kom däremot ifrån ett annat håll och ifrån en talarstol där varken rosen, nejlikan eller hammaren och skäran fanns på plats. Det kom från Birros talarstol i Uppsala.

Min avslutande mening är Birros och jag instämmer helhjärtat och entusiastiskt:

"När ett samhälle medvetet avsäger sig grundläggande värderingar startar sönderfallet".

Läs mer om