Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fundera en stund över vad du tänker på när du hör landet Ryssland nämnas. Får du en positiv eller negativ tanke eller känsla? Varför undrar jag? Jo, jag har precis läst en nyligen utgiven bok av Sveriges Radios mångårige Östeuropareporter Vladislav Savic. Han beskriver bland annat det han kallar rysskräck och som han menar präglar den svenska debatten och politiken gentemot Ryssland. Vladimir Putin och rysskräcken är titeln och i inledningen av boken skriver Savic att boken är medvetet provokativ. Jag tillhör den något provocerade skaran. Soldater i massor, pansarvagnar och diverse andra militärfordon med raketer rullade in på Röda torget. Det var Segerdagen som firades den 9 maj. Det stora fosterländska kriget - som andra världskriget kallas i Ryssland - avslutades då för 65 år sedan. Inbjudna denna gång var utländska toppolitiker från de andra av andra världskrigets segermakter och ett antal soldater från de gästande ländernas arméer.Paraderna visade upp ett rustat Ryssland som satsar allt mer ekonomiska resurser på militären. Det är ett Ryssland som vuxit ekonomiskt under Vladimir Putins presidenttid och det är ett Ryssland som inte dragit sig för att spänna musklerna i konflikter - gaskriget och Georgienkriget är två tydliga exempel. Och landets ledare har också reagerat mycket starkt när mindre europeiska stater valt sin egen väg, när de valt att blicka västerut.Jag upplever det som att rädslan och oron som finns i länder som tidigare drabbats av Rysslands och Sovjetunionens stormakts- och supermaktsambitioner, delvis nonchaleras i Savic´ bok. Att andra länders folk och regeringar kan känna skepsis och oro inför vad Ryssland ska kunna göra mot dem, är inte lika acceptabelt sett ur Savic´ ögon, som när Ryssland och dess ledare tillåts känna oro och skepsis. Savic använder historiska förklaringar till att reda ut somliga skeenden i dagens Ryssland. Samtidigt accepterar han inte historiska förklaringar på motsvarande vis till de omkringliggande ländernas oro och rädsla inför Ryssland.Jag får intrycket att Savic förminskar missförhållanden i det ryska samhället kring bland annat demokratiutvecklingen och situationen för mänskliga rättigheter. Savic är samtidigt kvick att påtala västländers brister.Bokens mest intressanta och förtjänstfulla kapitel är det som handlar om Vladimir Putin. Kanske upplever jag det så eftersom de flesta skildringar jag läst om honom och hans presidentperiod annars är ganska urvattnade. Men även i denna del av boken tenderar Savic att ursäkta somliga av Putins brister medan Jeltsins - Putins företrädares - tillkortakommanden framhävs.Omvärlden ska ha förståelse för Ryssland och dess ledares nycker. Om bara detta accepteras, då behöver vi inte oroa oss. Så talar anden i Savic´ bok."Etiketter är den intellektuellt lates sätt att undvika tankemöda, komplikationer", skrev den moderate riksdagsledamoten Mats Johansson i sin bok Det nya kalla kriget. Vart går Ryssland? som kom ut förra året. Han resonerade kring begreppet rysskräck och konstaterade att den som använder detta "är en person som har ett intresse av att ta en genväg förbi verkligheten".Så sant.
