En regering utan Laila Freivalds
Inget tomrum. Laila Freivalds lämnar inget tomrum efter sig. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Laila Freivalds har nu två gånger avgått som minister. Tisdagsmorgonens besked om att hon på egen begäran lämnat in sin avskedsansökan var inte oväntat. Sedan den bristfälliga hanteringen av tsunamikatastrofen och förhören i riksdagens konstitutionsutskott har Freivalds haft ett potentiellt avgångskrav riktat emot sig. När det sedan visade sig att hon var betydligt mer inblandad i att hennes departement fick en hemsida nedsläckt, var måttet rågat. Även om det i formell mening inte var ministern själv som beordrade att en tidning på nätet skulle släckas ned, så var hon inte ovetande. Hennes situation blev till slut helt omöjlig. Till skillnad från teaterbesöket i samband med tsunamin, var detta inte en underlåtelsesynd, utan ett aktivt misstag.
Internationellt blev denna inskränkning i yttrandefriheten uppmärksammad. Att den svenska regeringen bidragit till att sätta tryck på en Internetleverantör är inte bara illa, det är en unik händelse bland västerländska demokratiska stater. Det har förekommit tidningsuppgifter i arabiska media om att hon skulle ha skickat brev till Jemen och stolt förklarat att hon sett till att karikatyrbilderna blivit borttagna. I stället för att rakryggat stå upp för yttrandefrihet och öppenhet, blev den svenska linjen anpasslighet och krypande inför diktaturer.
Bosse Ringholm är nu tillförordnad utrikesminister, något som med ett kraftigt understatement kan kallas en nödlösning. Spelbolaget Unibets första odds gav två gånger pengarna tillbaka på att biståndsminister Carin Jämtin blir uppflyttad och tre gånger pengarna på att Urban Ahlin från riksdagens utrikesutskott blir ny minister.
Vad som talar emot båda dessa personer är att de är lite för kompetenta, vilket alltså skulle strida mot Göran Perssons vanliga metod att utse statsråd. När Jämtin blev minister var hon fortfarande ung och oerfaren, inplockad från socialdemokraternas biståndsorganisation. Att ge henne ett lyft uppåt nu, vore att skapa en alltför självständig minister. Fram till valet behöver detta i och för sig inte vara något problem för Persson som annars trivs med att sakna konkurrens i den innersta kretsen.
Oppositionen är både skadeglad och en smula vingklippt. Naturligtvis är det en framgång att avgångskraven äntligen gav resultat. Samtidigt var Freivalds en större tillgång för oppositionen än för regeringen. Nu blev det aldrig någon misstroendeförklaring i riksdagen och miljöpartiet gavs aldrig chansen att gå emot socialdemokraterna. Det måste betraktas som en missräkning, men det är nu oppositionens ständiga öde att aldrig kunna glädja sig när det rätta händer.
Göran Persson befann sig direkt efter presskonferensen på EU-nämndens öppna möte. Han skämtade och skrattade och verkade oerhört lättad över att kunna diskutera EU-frågor utan att behöva ha en potentiell misstroendeförklaring mot sin utrikesminister riktad mot sig. Kanske var han lite för glad för att det skulle vara passande. Men det var inget spelat glatt humör han bar med sig.
Persson har visserligen blivit av med ett problem, men han har samtidigt etablerat en ordning som säger att när drevet går kan det fälla en minister. Det är inte nödvändigtvis en framgång för statsministern.