En mätare på rysk demokrati
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under Vladimir Putins tid som president har Ryssland bättrat på sitt rykte härvidlag. Landet har blivit mera intressant för investerare, även om det alltjämt sackar efter många andra så kallade övergångsekonomier. Dessutom har de som tjänar pengar i Ryssland i större utsträckning behållit dem inom landet.
Den positiva utvecklingen äventyras av den ryska statens agerande mot energijätten Jukos.
Formellt behöver det inte betyda mer att ryska staten sedan ett år tillbaka satt blåslampan på Jukos för obetalda skatter än att den amerikanska staten tar itu med energidistributionsföretaget Enron för svåra oegentligheter.
Men det är mycket mer som står på spel i Ryssland. Striden om Jukos handlar inte bara om pengar och rätt. Den handlar om makt.
Tsardömet var liksom kommunistdiktaturen system avsett att producera makt. Välstånd för folket kom i andra hand. Frihet var över huvud taget inte aktuellt.
Utomlands finns en viss förståelse när Putin och Kreml säger att det bara handlar om att den politiska makten skall bestämma reglerna för de ekonomiska aktörerna och att man måste sätta sig i respekt på den punkten efter 1990-talets ekonomiska omvälvning. Bland den ryska allmänheten är det uppenbart populärt att Putin uppfattas näpsa dem som blev stormrika på 90-talet medan miljontals ryssar förlorade den ekonomiska trygghet de trodde sig ha.
Men det sker med metoder som reser frågetecken för vad för slags stat och samhälle Ryssland är och skall bli.
Michail Chodorkovskij var en av de driftiga ungdomar, ofta med en bakgrund i kommunisternas ungdomsförbund Komsomol, som på 90-talet tog över den ekonomiska makten, i kraft av den privatisering som genomfördes, snabbt, vid en tidpunkt då den ryska demokratin tycktes hotad såväl av kommunisternas återkomst som av en ny nationalistisk extremhöger.
I dag räknar man till 36 miljardärer som kontrollerar en fjärdedel av Rysslands årliga produktion.
Putin blev president år 2 000. Hans lät förstå att de så kallade oligarkerna skulle kunna få behålla sina tillgångar om de skötte sig i samklang med Kremls önskemål.
I februari 2003 träffade Putin ryska näringslivstoppar, däribland Chodorkovskij. De två råkade i ett häftigt meningsutbyte. Putin hotade med att upphäva vissa av 90-talets privatiseringar. Men Chodorkovskij fortsatte att utmana. Han stödde ekonomiskt Kremls kritiker, både till höger och vänster, inför parlaments- och presidentval. Han ville ge amerikaner makt i rysk energiindustri.
I fjol somras greps en medarbetare till Chodorkovskij. Han skulle ha försnillat statlig egendom. Sedan oktober 2003 är Chodorkovskij själv frihetsberövad.
1 juli träffade Putin åter företrädare för ryska näringslivet. Inga kritiska synpunkter tycks ha framförts. Oavsett hur Jukos-affären slutar torde Putins budskap ha gått hem.
Kreml har intresse av att skilja på Chodorkovskij och Jukos. Men det är lite svårt när han är dess symbol. Det var han som på uppmaning av Wall Street öppnade Jukos för insyn, enligt västliga normer. Det var därför Kreml kunde hitta bevis på fiffel. Signalen är att det lönar sig bättre att mörka och, framför allt, hålla sig väl med politiker och byråkrati.
Det är inget bra recept för ekonomisk tillväxt och framför allt inte för rysk demokrati. (SNB)
Utrikeskrönikan