Tillfälligheters spel mot bakgrund extremisters förmåga att sätta dagordningen har fått konflikten i Heliga landet att flamma upp, i en ond cirkel av våld och hämnd.
12 juni rapporterades tre judiska tonårspojkar försvunna. De sågs senast när de liftade, nära Gush Etzion, en samling israeliska bosättningar på Västbanken.
Pojkarna påträffades döda nära Hebron 30 juni. Troligen hade de plockats upp och dödats när en av dem lyckades ringa polis.
Att lifta på Västbanken är livsfarligt för israeler. Soldater är förbjudna att göra det, på grund av risken att bli kidnappad och försätta staten i en utpressningssituation.
Att ta gisslan är en metod som uppmuntras av Hamas, herre över Gazaremsan. Från exilen i Qatar ”välsignade” Hamasledaren Khalid Mashal kidnappningen. Den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas fördömde den.
I Israel jämfördes med fallet Gilad Shalit, soldaten som togs till fånga av infiltratörer från Gaza och släpptes 2011, efter fem år som fånge. I utbyte frigav Israel över ett tusen palestinier, en del dömda för svåra brott.
Massiva manifestationer hölls till stöd för de drabbade familjerna. Men det mänskliga, sorgen, sympatin, har nödvändigt blivit till politik.
Regelmässigt har Israel svarat med oproportionerligt våld på händelser av det här slaget. Det har bedömts vara nödvändigt. Man befinner sig ju i Mellanöstern. Nu när hoppet är ute finns inget som håller tillbaka.
Det skulle då vara skammen över att judiska extremister kan ha begått lika skändliga illdåd, i vedergällning.
Som alltid innebär våld och motvåld bakslag för dem som ännu hyser hopp om att judar och araber en gång ska kunna leva sida vid sida.
Det låter onekligen som en grym ironi att säga att ”freden i Mellanöstern” hotas av några pojkars våldsamma död. Detta när hela regionen från Beirut till Basra står i brand och offren och de berörda räknas i miljoner. Men det är så världen har vant sig vid att se på arabernas och judarnas hundraåriga kamp om vem som ska ha rätt att bilda en modern stat med centrum i Jerusalem. Det här är den överordnade konflikten, den som alltid verkar vara kvar när det lugnar sig på andra håll.
Det har aldrig lugnat sig i Israels omgivning på ett sätt som gynnat fredskrafterna. Det har alltid funnits någon stark kraft utanför som ansett sig tjäna på fortsatt konflikt. Precis som judiska och palestinska extremister ständigt varit redo att sabotera fredsarbetet.
I våras kollapsade ännu ett försök lett av USA att skapa fred. Det hör till att varje amerikansk president försöker reda ut den situation USA och FN var med om att skapa. Men parterna verkar ha gett upp, även om de inte säger det rakt ut, palestinierna för att få behålla bidrag och Israels regering för att inte stöta sig alltför mycket med USA, en omistlig bundsförvant.
Det ser illa ut. Föga tröst är att det kunde vara än värre, som på nära håll.