Det sägs emellanåt att bilden av Danmark och danskar förändrats på senaste åren, att hygget har blivit hårt, att gemytet har fått ett illmarigt leende och att Danmark har blivit slutet. Grovt generaliserat, så klart. Själv har jag dock svårt att instämma i denna generella beskrivning.
Det finns naturligtvis krafter - medier, skribenter, debattörer och politiker - bakom skapandet av ovan nämnda slutna bild. Krafter som inte bara är kritiska till Dansk Folkeparti, utan också till borgerliga värderingar. Sådana krafter som här i Sverige lite förnöjt hyllade Helle Thorning Schmidt som ny dansk statsminister dagar, om inte veckor innan valet var genomfört och som dessutom med lätthet förbisåg och förbiser att vänsterextremister numera är stödparti åt den danska vänsterregeringen.
Mycket har förändrats i dansk politik under det dryga decennium som de borgerliga partierna styrt med aktivt stöd från Dansk Folkeparti.
I det inbegrips givetvis också den danska flykting-, invandrings- och integrationspolitiken. Somligt har varit nödvändigt, annat har verkligen förtjänat kritik - såsom fyrkantiga och omänskliga regelverk av diverse slag.
För ett par veckor sedan tillkännagav ledaren för Dansk Folkeparti, Pia Kjærsgaard, att hon efter 17 år lämnar sin post vid partiets stämma i höst. Kjærsgaard var inte bara partiets ledare, utan också dess grundare och framgångsmotor.
Efter drygt decenniet som folketingsledamot för det numera avsomnade missnöjespartiet Fremskrittspartiet, skapade hon något eget. Ett parti som konkurrerade ut Fremskrittspartiet ur Folketinget och som allt eftersom vann allt större gehör i den danska väljarkåren och nu har en bra bit över 10 procent i opinionen.
Som alltid när en ledare för ett stort parti avgår tecknas porträtten i dagstidningar och tv-program. I svensk media framställs hon som tämligen korkad, oreflekterad och banal. I danska kommentarer ges erkännanden till det hon lyckats med - att känna av stämningar och bygga ett politiskt parti på det, att hon vågat utmana och provocera, att hennes karisma når fram. Men också i Danmark har hon emellanåt framställts som ointelligent och skrikig, och hennes yrke som hemtjänstarbetare har motståndare och kommentatorer raljerat över. Det är dock inget som försvagat hennes ställning i väljarkåren, tvärt om. Och trots att hon har varit politiker sedan mitten av 80-talet har hon lyckats behålla underifrånperspektivet på ett sådant sätt att väljarna uppfattat henne som äkta och jordnära.
Pia Kjærsgaard är en missnöjespolitiker, men också en temperaturmätare i väljarkåren. Få danska politiker har satt det avtryck som hon gjort. Hon och Dansk Folkeparti har lyckats med att plocka både borgerliga men också besvikna traditionella S-väljare till sig, inte bara genom att fokusera invandring och integration, utan också genom att lyfta kultur- och värderingsfrågor, krav på hårdare tag mot kriminella och inte minst att måna om de äldre.
När hon nu lämnar sitt partiledarskap bakom sig kommer hon finnas kvar i partiet och ansvara för arbetet med värderingsfrågor. Hennes efterträdare har hon mer eller mindre redan utsett - Kristian Thulesen Dahl. Akademiker, kunnig och lite som de flesta andra politiker i stil och framtoning.
Det återstår att se hur han lyckas attrahera Dansk Folkepartis väljargrupp - utan Kjærsgaard som huvudrollsinnehavare lär det troligen bli tuffare.