Under onsdagen firades Tillväxtdagens tioårsjubileum med pompa och ståt. Ett av dagens mest intressanta seminarier berörde svensk industri och dess framtida förutsättningar. Svenska industrier framstår ibland som en företeelse från det förra seklet och det är knappast särskilt konstigt. Själva bilden av Sverige som en döende industrination är en väletablerad verklighetsbeskrivning som basuneras ut av såväl politiker som medier. Istället har yngre generationer matats med budskapet att vi befinner oss i information- och tjänstesamhällets tidevarv. Det är inte längre maskiner utan kunskap som ska bygga det svenska välståndet. Men hur sann kan denna bild egentligen sägas vara?
Förvisso arbetar allt färre inom industriföretag och näringsgrenar som turism växer kraftigt. Dock härstammar hela 91 procent av Sveriges export från industrirelaterade företag. Här hemma i Tjust sysselsätter industrierna dryga 20 procent av den arbetsföra befolkningen vilket kan översättas till cirka 2800 personer. Det är alltså långt ifrån en liten eller obetydlig bransch, vare sig vi talar om lokala eller nationella sammanhang. Tvärtom är industrierna avgörande för svenskt välstånd och därmed ett av fundamenten för den så omhuldade välfärdsmodellen.
Trots industrins betydelse, står den inför en mängd påträngande utmaningar. Den internationella konkurrensen ökar – inte bara med låga löner. Genom den europeiska krisen har asiatiska företag tagit in stora delar av det teknologiska försprång som annars varit västvärldens främsta fördel jämte omvärlden. Dessutom är de asiatiska akademierna på frammarsch. De examinerar akademiker i rasande takt och dessa räknas snart vara mer framstående än sina kollegor i västvärlden. Allt detta leder sammantaget till att framtiden för gynnsamma industrier tycks ligga i öst. Om så blir fallet, kan vi troligen säga adjö till välståndet så som vi i skrivandets stund känner det.
Den intressanta frågan blir av förklarliga skäl hur de svenska industrierna ska få mer gynnsamma förutsättningar hemmavid.
Vid sidan om bekanta argument som gynnsamt skatteklimat och en mer uppluckrad arbetsrätt, ska kunskapens betydelse inte viftas bort eftersom industri alltid varit förenat med högteknologi. Kan man inte tävla med låga löner, måste man göra det med sitt utbildnings- och forskningsklimat. Detta till trots dras det svenska utbildningssystemet med omfattande problem vars rötter redan står att finna i grundskolan. Svenskarna halkar efter i internationella mätningar på utbildningskvalitet, är förhållandevis ointresserade av naturvetenskapliga ämnen och är dessutom det folk i västvärlden som etablerar sig senast på arbetsmarknaden. Det är ett problem såväl för näringslivet som för välfärdsstaten eftersom industrin saknar utbildade ingenjörer samtidigt som en sen etablering på arbetsmarknaden innebär mindre pengar till välfärdssystemet.
Att industrin inte finner rätt medarbetare ställer till det. Hela 52 procent av företagen i Tjust säger sig snart vara i behov av högkvalificerad arbetskraft. Många av dessa är industriföretag. Dock är Västervik knappast en plats där det kryllar av arbetslösa ingenjörer. Det är ett något symptomatiskt dilemma för hela landet. Vartannat företag upplever sig nämligen ha problem med att hitta rätt personal till sin verksamhet, vilket leder till att var femte rekryteringsförsök misslyckas. Därför är initiativ som kommunens samarbete med Linköpings universitet högst välkommet. Dock behövs det med all sannolikhet liknande samarbeten i landets alla kommuner för av ge näringslivet tillräckligt med stöd för att råda bot på problemet med att hitta rätt arbetskraft.
Trots dessa kunskapsrelaterade dilemman, ser vi oss fortfarande som en utpräglad kunskapsnation. Det är lika sant som osant. Sveriges ställning som forskningsnation är dalande och många teknologiintensiva företag som Astra Zeneca eller Ericsson har flyttat stora delar av sina verksamheter till andra länder. Den tidigare högskole- och forskningsministern Tobias Krantz menar att det måste bli lönsamt för små- och medelstora företag att bedriva forskning i Sverige. Nu hämmas småföretagens innovationskraft (genom att det bland annat saknas skattelättnader för mindre företag som vill ägna sig åt forskning) och därmed deras möjligheter att växa. Det drabbar forskningsklimatet i stort efter gynnsamma förutsättningar för det privata näringslivet att bedrivna forskning är avgörande för en kunskapsnation, något som inte minst låter sig exemplifieras genom att just Ericsson och Astra Zeneca tidigare investerade lika mycket kapital i forskning som den svenska staten.
Sverige måste bli en sann kunskapsnation för att kunna förbli en välutvecklad industrination. Det ena förutsätter det andra och ett välfärdsland kan inte bära sig på bara ett ben. Ett första, för att inte nämna kostnadseffektivt, steg på vägen dit skulle vara att en gång för alla göra upp med samtidsmyten om att vi inte lever i en industrination. Låt oss påbörja återupptäckten av den bortglömda industrinationen Sverige.