Olof Palme är mitt första politiska minne. Kanske inte särskilt politiskt ändå, då det uppehåller sig kring den lördagsmorgon då det förväntade barnprogrammet inte dök upp i tv-rutan utan i stället ett nyhetsankare som meddelade att Sveriges statsminister hade blivit mördad. Jag minns att jag rusade ner till mina föräldrar som fortfarande inte stigit upp och levererande nyheten. Vi är många som minns just hur beskedet nådde oss om Palmes död, även vi som bara var barn då. I dag är det 25 år sedan.
Överklasspojken Palme blev socialdemokrat och fanns i partiets ledande skikt under många år. Älskad för sin politik och hatad för sin politik, älskad för sitt "brott" mot överklasstraditionen att tillhöra den politiska högern, misstänkliggjord och hatad av samma anledning.
Sverige blev ett annat land efter mordet på Palme, sägs det ofta. Sverige blev hårdare, är en annan klyscha. Men har det egentligen med Palme och mordet att göra? Och om det har det - var det då inte ihåligheten i den politik som förts i landet genom 60- 70- och 80-talen, som ledde fram till det? Det starka samhället som tog hand om allt för alla, men som kollapsade. Det som bland annat innehöll, vad en djärvare höger än dagens ibland kallade den ofantliga sektorn?
Göran Greider, chefredaktör på socialdemokratiska Dala-Demokraten och flitig samhällsdebattör och författare, kommer i dag ut med boken Ingen kommer undan Olof Palme, som ges ut på Ordfront förlag.
Det är inte i vanlig mening en biografi och det upplyser Greider läsaren tydligt om i sitt förord. Det gör dock inte boken mindre intressant och läsvärd, tvärtom, även om den blir väl pratig emellanåt. Greider skriver boken under och dagarna efter valrörelsen 2010. Han vandrar till de adresser och i de kvarter i Stockholm som Palme haft som sitt hem - Östermalmsgatan som barn, Tornedalsgatan i Vällingby och Västerlånggatan de sista åren. Och så till sist Sveavägen där han blev skjuten och där han nu vilar på Adolf Fredriks kyrkogård. Greider resonerar om Palme och politik, om stämningarna i valrörelsen 2010 och efter valet. Han analyserar och skjuter in Palme i vår vardag och vår tid i Palme. Författaren finns med hela tiden. Så pass mycket att Torbjörn Nilsson i tidningen Fokus satte rubriken Ingen kommer undan Greider på sin recension. En rubrik med relevans.
Ämnet som återkommer genom hela boken är den krisande Socialdemokratin och hans eget och Palmes förhållande till denna rörelse. Vänsterperspektivet osar, föga förvånande, men eftersom Greider inte räds visioner och har ideologisk spänst blir boken betydligt intressantare än många andra texter om den krisande Socialdemokratin, Palme och Rörelsen.
Greider längtar tillbaka till en socialdemokrati som tar Palmes ord om "demokratisk socialism" i sin stora kollektiva rörelsemun, men ställer sig samtidigt frågan om de skulle klara det i dag. Socialdemokratins problem är politiskt men framförallt organisatoriskt menar han och målar fram sin bild och vision av en aktiv social rörelse med stor folklig uppslutning - det är vad som kan utmana de onda makter han ser i borgerligheten och kapitalismen.
I boken citerar han ett tal av Palme som slår an något hos mig och som tål tänkas över, både för insomnade socialdemokrater och nya moderater:
"... tag bort den långsiktiga viljeinriktningen med teorin och värderingar som grund och tag bort den känslomässiga övertygelsen som kraftkälla, och politiken i demokratien blir grå och trist".
Jag är inte ens i närheten av sympatier med Palmes demokratiska socialism eller med Greiders vänsterkör - långt därifrån. Men boken är uppfriskande för det ideologiska samtalet. Den handlar om sådant som borde genomsyra dagspolitiken betydligt mer än vad det gör i dag, nämligen diskussionen om idéer och värderingar. Och då menar jag inte huruvida vi ska införa ett sjätte jobbskatteavdrag.