OLA MÅRTENSSON: Elitpartiet liberalerna?

När folkpartiledaren Jan Björklund kommer på tal har de flesta åsikter. Han är en man som berör. Antingen gillas den tydliga och rättframma stilen, eller så ratas den som militärisk, med tydlig adress till hans tidigare yrke.Här i Visby presenterar opinionsinstitutet Synovate och analysföretaget Retriver aktuella mätningar om partiernas fördelar och nackdelar varje dag. Mätningarna bygger på opinionsmätningar bland medborgare och en granskning av hur media rapporterar, dessa undersökningar är utförda under maj. För folkpartiets del är främst tre tendenser framträdande - partiet är i väljarkåren intimt förknippat med skolfrågan, det är den välbärgade medelklassens parti och Jan Björklund är långt ifrån någon väljarmagnet. När spörsmålet om vilka frågor som uppskattas ställts till FP:s kärnväljare är det skolfrågorna och den liberala grundsynen som sticker ut. När de som inte röstar på FP svarat på frågan om vad dessa inte uppskattar är det partiledaren, skolpolitiken och otydligheten/profillösheten som är de mest framträdande svaren. Även de potentiella väljarna svarar att något av det mest centrala som partiet måste ändra för att de ska kunna tänka sig att rösta på partiet är partiledaren. Dessutom önskar de bland annat att partiet blir mer socialliberalt, ska föra en mer rättvis politik och förändra skolpolitiken.Det är alltid lätt att klaga på det nuvarande tillståndet, men valmanskårens önskemål är i denna undersökning ganska luddiga och oprecisa - utöver önskemålet om en annan partiledare. För vad betyder egentligen att partiet ska bli mer socialliberalt? Eller att FP ska föra en mer rättvis politik? När det gäller önskemålen om en annan partiledare är det intressant att jämför dessa resultat med diskussionen som fördes i samband med 1998 års val och mandatperioden därefter. Lars Leijonborg sågs som en grå, blek och vag partiledare och partiet som otydligt och utan större viljeinriktning. Den mjukare socialliberala profilen gav inget positivt utslag i valet och frågan är om partiet överhuvudtaget funnits med i riksdagen idag om Leijonborg och partisekreteraren Johan Jacobsson inte lagt om kursen kring inför 2002 års val. Man skulle således kunna säga att oavsett om partiet har haft en vag och ganska lågmäld partiledare, som Leijonborg anno 1998-2002 eller en tydligare och mer sakpolitiskt profilerad partiledare som nu, så är inte den socialliberala valmanskåren nöjd.Att partiledaren inte är särskilt populär förvånar mig en smula, däremot förvånar det inte att mätningen visar att profilen på dem som uppger sig rösta eller som överväger att rösta på Folkpartiet är människor yngre än 44 år i stora städer med universitets- eller högskoleutbildning, något elakt skulle man kunna säga att Folkpartiet är den välmående elitens parti. Folkpartiets trumfkort då? Dessvärre är de inte särskilt många i mätningen, men ett är skolpolitiken trots allt. I medierna exponeras framförallt utbildningsfrågorna när FP är på tal och medborgarna uppfattar vad partiet anser i frågan. Samtidigt - som jag skrev ovan - finns det väljare som skulle kunna tänka sig att rösta på FP om partiet förändrade sin syn i skolpolitiken. Men att det skulle ske är uteslutet under överskådlig tid - nu när partiet precis fått sin utbildningspolitik till regeringspolitik. Mätningens bild av FP träder fram: Ett enfrågeparti med skola som huvudnummer, med en något vag och otydlig politik i andra frågor samtidigt är det ett parti för den bildade eliten med en partiledare som inte är någon väljarmagnet - snarare tvärt om. Det kanske inte är en önskebild av partiet när nu valrörelsen står för dörren. Sugen på att anta erbjudandet att stödja Folkpartiet?

Ola Mårtensson: Elitpartiet liberalerna?

Hur populär är egentligen folkpartiledaren Jan Björklund och vilka är de potentiella folkpartiväljarnas önskemål på partiet? Ola Mårtensson reflekterar i kolumnen nedan över detta efter att ha varit på ett seminarium i Visby om situationen för Folkpartiet.