Egna och andras vapen i Kina
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så här skriver Kina-experten Kenneth Lieberthal i senaste numret av Foreign Affairs, en tidskrift som ges ut av Council on Foreign Relations, vars medlemmar traditionellt setts som en del av USA:s globalt tänkande elit, nära och samtidigt fria från dem som för tillfället haft makten i Vita huset. I Foreign Affairs har yppats grav kritik av president Bushs utrikespolitik. Men i den här frågan, betydelsen av Kina och risken för att något ska gå allvarligt på tok där, finns ingen klyfta i USA. I stället riktas artilleriet mot EU.
Från höger till vänster i USA är man djupt oroad av att ledarna i Kina och Taiwan "av misstag" ska hamna i en konflikt vilken då, på grund av USA moralisk-politiska engagemang för Taiwan, lär få värre återverkningar än varje annan tänkbar konflikt.
Det är därför upprördheten är så stor över att EU åter i princip vill tillåta vapenförsäljning till Kina, och det utan att regimen ändrat karaktär.
Frågan om att sälja vapen till Kina har inte ett svartvitt svar. Ryssland säljer vapen i mängder sedan länge, Australien säljer, Israel - USA:s nära bundsförvant - säljer. Kina är världsledande vapenimportör, av vikt för många försvarsindustrier. Trots exportförbudet sedan 1989 svarar EU, genom speciella licenser, för 2,7 procent av vapenimporten - men USA för 6,7 procent, detta enligt tidskriften the Economist.
Det hävdas på sina håll att EU inte alls kommer att sälja mera vapen till Kina, att det inte handlar om att främja vapenkapplöpning utan tvärtom om att främja Kinas fortsatta integration i det globala nätverket av rimligt ansvarskännande stater. Exportförbudet, infört 1989 efter massakern på Himmelska fridens torg, skulle i dag motverka sitt syfte.
Men EU borde nog betänka att USA bett EU att inte ändra sig därför att man anser att dess arbete för fred i Östasien kan försvåras.
Det finns många aktörer i regionen, men bara USA vill och kan ta ett helhetsgrepp, från Indonesien till Nordkorea.
Det finns krafter som ordar om att USA måste visa EU större respekt, det vill säga göra mer som européerna (vissa av dem) vill. Men EU vinner knappast respekt genom att i Kina-politiken uppfattas svika sin viktigaste bundsförvant.
Med tanke på vad som står på spel visade president Bush och utrikesminister Rice en närmast obegriplig förbindighet mot sina partners i EU under sina besök här i förra månaden.
Kinas regim talar gärna om landets "fredliga uppstigning". Kina vill bli en makt med global betydelse - med andras gillande. Borta är svunnas seklers isolationism, borta är den kommunistiska världsrevolutionen och aggressiviteten mot grannarna - gränskrig med Indien 1962, med Sovjet 1969 och straffexpeditionen mot Vietnam tio år senare.
Men faktiskt gäller än Maos tes att makten kommer ur gevärspipan. Bevisen är våldet mot det egna folket, hoten mot Taiwan och upprustningen som ett maktmedel i världspolitiken. År efter år ökat militärutgifterna tvåsiffrigt. Officiellt är Kinas militära utgifter mindre än hälften av Japans (45 miljarder dollar) men den verkliga siffran är enligt västexpertis klart över Japans nivå, störst i världen efter USA:s 400 miljarder dollar. (SNB)
Utrikeskrönika