DEBATT: Drygast vinner?

Det händer stundtals att kontinentaleuropéer i Sverige uppfattas som naiva eller rentav lite bakom flötet helt enkelt på grund av sitt öppna och välkomnande ansiktsuttryck, som skär sig mot den i vårt land gängse normen. Sluten som en mussla är det svenska idealet, åtminstone när det kommer till främlingar.Hur många gånger om dagen blir man inte vittne till hur ett sådant slutet pansaransikte spricker upp vid åsynen av en bekant. Frågan är varför vi känner ett sådant behov av att visa oss fientliga mot alla vi inte känner. Det är som om svensken är övertygad om att minsta tecken på vänlighet visad mot en främling blir en blotta som gör oss sårbara.Förmodligen är det också där man finner förklaringen till den dryghetskultur som breder ut sig i vårt samhälle och som innebär ett fullständigt åsidosättande av den grundläggande hyfs och artighet som exempelvis engelsmän får med modersmjölken. För att få perspektiv kan det vara givande att ibland titta på gamla svenska filmer och slås av den närmast chockerande artighet som präglade våra förfäder. En artighet som alltjämt lever kvar i många andra länder.I andra länder är det en självklarhet att ungdomar uppger sin sittplats i bussen för en äldre. Så icke i Sverige. Inte heller är det en självklarhet att man håller upp dörren för den som kommer efter - varför ska man offra en sekund av sin värdefulla tid på en främling, han kan lika gott få dörren i ansiktet.Entrévärdarna på våra krogar tycks lida av samma åkomma. När man går på nattklubb utomlands händer det förvisso ibland att man tvingas konfrontera något ohyfsat anabolamonster i dörren, men i Sverige tycks oartigheten vara satt i system. Liksom den sociala koden gör gällande att en artighet mot en främling är ett tecken på svaghet tycks de svenska dörrvakterna tro att otrevlighet och godtycke är ett framgångsrikt koncept för att bygga respekt och auktoritet. Skulle jag driva en nattklubb skulle jag upplysa mina entrévärdar om att det i själva verket förhåller sig tvärtom.I Sverige är vi besatta vid lagar och regler. Allt som vi tycker illa om vill vi lagstifta emot, och allt som vi uppskattar ska vara påbjudet. Denna besatthet tycks ha allvarligt skadat vårt sinne för moral: den har fått till konsekvens inte bara att allt som är förbjudet i lag anses moraliskt förkastligt utan också att allt som inte uttryckligen är förbjudet i lagtext anses socialt acceptabelt. Att använda lagens bokstav som måttstock för vår sociala samvaro är vanskligt. Lagen kan, och bör, bara reglera ytterligheterna i det mänskliga umgänget. Det är rimligt att ha en lag mot misshandel, men det är inte rimligt att ha en lag mot oartighet. Därmed inte sagt att oartighet är okej. Hyfs och fason i form av sociala konventioner är det kitt som håller samman ett samhälle, som gör oss civiliserade. Ger vi upp detta ger vi upp civilisationen. I "Världens modernaste land" har Fredrik Lindström visat på att Sverige, till skillnad från vad vår självbild gör gällande, är ett ytterligheternas land. Skulle vi inte kunna ta vara på detta och sikta på att bli världens trevligaste land, istället för det land där drygast vinner?

Debatt: Drygast vinner?