Brittiska massmedier fick skrämselhicka, men drottning Elizabeth, 86, kom snabbt åter i tjänst efter en magåkomma som föranledde sjukhusvistelse.
Alltid något att glädja sig åt: den brittiska monarken verkar ha bättre förmåga att tillfriskna än den brittiska ekonomin.
George Osborne, konservativ finansminister i den sedan 2010 regerande koalitionen av konservativa och liberaler, hade tänkt sig en vändning vad gäller budgetunderskott och tillväxt ungefär vid tiden för London-OS i fjol.
Ett drygt halvår senare, när Osborne ska till att presentera nästa budget, spås att brittisk ekonomi inte förrän 2017 når nivån vid tiden för finanskrisens start 2008.
Britternas köpkraft skulle inte ta igen tappet förrän 2027.
Britterna har i och för sig varit med om utdragna kriser förr.
Efter andra världskriget byggdes det upp en välfärdsstat som det snabbt visade sig att man inte hade råd med. Oförmågan att rätta mun efter matsäcken ledde till en statsfinansiell kris. Det var först under (enligt vissa tack vare) Margaret Thatcher, premiärminister 1979-1990, som det vände till det bättre.
Basindustrin med anknytning till kol och stål krympte, likaså gammal tillverkningsindustri. Oljan och gasen från Nordsjön blev ett plus, även för miljön. Men bank- och finanssektorn blev den stora framgångssagan.
Storbritanniens viktigaste näring, kallas den av finansminister Osborne. Som servicecenter för EU och hela världen blev Londons City en motor för hela ekonomin.
Bland alla större ekonomier fick Storbritannien den i förhållande till nationalförmögenheten största banksektorn. Dess problem innebär nu, skriver liberale näringsministern Vince Cable i tidskriften The New Statesman (vänster), att brittiska staten hamnat i en situation som brukar förknippas med uländer, när man där varit beroende av en dominerande produkt som inte längre fungerar som statens kassako.
Då gäller det att spara utan att strypa tillväxten.
Men finansminister Osborne har bara marginellt minskat statens utgifter. Det behjärtansvärda, som skolor, sjukvård och u-hjälp har han hittills velat freda.
Det talas väldigt mycket om den ”austerity”, åtstramning regeringen sägs ägna sig åt. Nationalekonomen Keynes används som slagträ. Det var han som manade staten att strama åt i goda tider och öka utgifterna i sämre tider.
I praktiken är det senare vad som nu sker. Statens skuld ökar, trots allt tal om åtstramning. Tidskriften The Spectator, politiskt till höger, tycker att regeringen inte verkar veta vad den vill göra, att den bara går och väntar på goda nyheter.
Sådana kom häromdagen–långt bortifrån Falklandsöarna.
I en folkomröstning där blev det 1317 ja och tre nej till att behålla banden med London.
Alternativet är att bli en del av det mera näraliggande Argentina.
Men falkländarna är väldigt patriotiska. Dessutom–jämfört med hur Argentina sköts är även ett krisande Storbritannien att föredra.
Dessutom finns ju drottningen där.