Som tidigare storstadsbo längtar jag ibland till myllret, kaoset och till det stora utbudet. Som en lördagseftermiddag till exempel, när Västerviks gator töms på folk mellan klockan 14, då Systembolaget och några av butikerna stänger, och klockan 15 då i princip de övriga citybutikerna stänger. Eller varje gång jag tänker mig en fika efter jobbet en vardag och inser att fiket som jag så gärna skulle ha gått till redan stängt. Men sådana är villkoren. Småstaden kan givetvis inte leverera på samma vis som en storstad. Men, den saken är klar, småstaden levererar även om det många gånger handlar om andra värden och möjligheter.
När jag berättade för min dåvarande chef på skolan i Malmö där jag arbetade, att jag skulle flytta till Västervik och börja på VT, var hennes första reaktion - Västervik, men där är ju så vackert om sommaren! Vackra Västervik hade etsat sig fast hos henne. Om jag minns saken rätt, så var det inget nyligt besök hon gjort, utan ett på 60-talet då hon tältat på Lysingsbadet.
Och så rätt min biträdande rektor hade.
Och så många som dessutom säger
precis detsamma.
Just den frasen får jag mig till livs lite då och då, av människor både i Västervik men också från andra håll. Om jag vid något enstaka tillfälle i en bisats skulle antyda att jag saknar de mer generösa öppettiderna eller möjligheten att sätta mig på Öresundståget och komma till Köpenhamn på 20 minuter, får jag snabbt mothugg. Med stolthet kommenteras det av infödda Västervikare: Men Ola, Västervik är ju så vackert.
Det som vi sedan barnsben vant oss att se, det som vi som vuxna tar till oss som hemma, är också många gånger vackert och vackrast.
Någon skärgård fanns inte i närheten där jag växte upp. Öresund och den helt öppna sydkusten var mitt vatten, mina stränder. För mig är den vackraste vyn sommarmorgonen kan bjuda ett stilla, blankt Öresund där man nästan kan ta på den Köpenhamnska siluetten, långt där borta över vattnet.
När jag ger mig ut i skärgården här, fortfarande efter fyra år som Västerviksbo, är det något exotiskt. Jag berörs enormt mycket av Tjusts skärgård varje gång jag på ett eller annat vis närmar mig henne. Vad som har blivit en bestående övertygelse hos mig är att skärgården - öarna, skären - har något som en storstadsstrand aldrig någonsin kan konkurrera med, nämligen stillheten, lugnet och rofylldheten. Och vad som ofta slår mig är vilken dåligt utnyttjad resurs hon är, Tjust skärgård. Det är detta som är det unika, det vinnande i Västervik och Tjust - hur mycket det än satsas på annat, så är det som givit oss till skänks också det som är den stora fördelen med vår bygd.
Därför får vi inte försitta några chanser att förgylla och öppna sådant som är våra tillgångar. Vi ska givetvis möjliggöra och underlätta för att det inte ska växa igen och endast finnas i en dröm eller i ett minne. Bostadsbolagets planer på hyreslägenheter på Hasselö är ett sådant exempel. Det är rent ut sagt en lysande idé och ett bra sätt att få fler att våga sig på ett boende utanför tätorterna och i förlängningen är det ett sätt att faktiskt fortsätta hoppas på en levande skärgård och landsbygd. Ju mer det unika med Tjust lyfts fram och utvecklas, desto bättre.