Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På tidskriften Populär historias hemsida kan man trycka fram dagens datum och se vad som skett i historien. Dagens datum - den 13 februari - 1692 dödades 38 medlemmar av den skotska klanen MacDonald i Glencoe av klanen Campbell. Varje datum har sin historia, varje dag kan vi högtidlighålla minnet av människor som sårats eller stupat - eller fira sådant vi uppskattar som skett i det förflutna. Av olika anledningar uppmärksammas somligt, medan annat faller i glömska. I torsdags var det årsdag för den iranska revolutionen. 31 år.Vid juletid såg jag av en slump dokumentärfilmen Drottningen och jag. En mycket rörande skildring av två människor som tvingats i exil från Iran. Drottning Farah Diba, den siste Shahens fru, tvingades i exil på grund av revolutionen. Nahid Persson Sarvestani (filmens regissör) var kommunist och aktiv i kampen för att störta Shahen. Numera lever hon också i exil efter att hon tvingats fly från sitt hemland på grund av regimen. Måhända är dessa båda människor inte urtypen av exiliranier. Men det är två fascinerande människoöden som på det personliga planet påverkats av revolutionen för 31 år sedan.Sedan presidentvalet i somras har de folkliga protesterna mot regimen ökat och trots alla hot om repressalier vågade sig oppositionella ut på gator för att visa sin avsky mot regimen i torsdags. Det rapporteras om våldsamma sammandrabbningar mellan oppositionella och polis och säkerhetsstyrkor. Vapnen och våldet är inga tecken på styrka. Det darras på manschetterna i maktens korridorer i Teheran, deras handlande är reaktionerna från ett hotat ledargarnityr.Under senare tid har Irans president också återigen börjat talat högt om att anrika uran. Intentionerna - att bli en kärnvapennation - är välkända. Vilka risker för omvärlden det skulle innebära, vill man helst inte ens tänka på. Den iranska agendan är tydlig. Det är länder som USA och Israel, och deras vänner, som ska känna oro.Varje steg mot ett Iran med kärnvapen måste fördömas och det med kraft. I detta har den amerikanska presidenten en central roll. Den mjuka samtalspedagogiken som Obama har försökt använda sig har inte hjälpt särskilt väl. Nu måste Obama byta strategi. För fredspristagaren är det dags att kavla upp ärmarna eller åtminstone höja rösten.När det handlar om toppolitik, världsledare och vapen blir det hela mycket opersonligt. Men när det handlar om människor - som du och jag - blir det hela mer verkligt. Och det borde handla om den enskilda människan. Hon som skjuts till döds för att hon kräver rätten att få säga vad hon tycker. Han som hängs för att han demonstrerat mot ett val han ansåg vara orättfärdigt. De som förtrycks och fängslas för att de vill leva som vi, de som vill slippa censur och trakasserier.Somliga händelser högtidlighålls med entusiasm. Andra faller i glömska. Den 11 februari 1979 och vad händelserna då ledde fram till, glömmer vi inte. Drömmen om ett annat Iran lever på gatorna i Teheran och på varje plats där det finns människor som tror på friheten.
