När jag för några år sedan spelade på den kristna musikfestivalen Frizon utanför Örebro slogs jag av att Kristdemokraterna var det enda representerade partiet. På de större festivalerna som Hultsfred brukar de flesta partier, eller åtminstone deras ungdomsförbund, vara ute och kampanja, men på Frizon fanns alltså endast ett, tillika ett av riksdagens minsta. Det betyder givetvis inte att Frizon är att betrakta som en kristdemokratisk festival, snarare att KD var det enda parti som bedömde att där fanns ett potentiellt rekryteringsunderlag. Den ensidiga representationen kunde emellertid ge intrycket av att festivalen stödde KD.
När jag spelade på Holmöns visfestival utanför Umeå under valåret 2010 frapperades jag av att flera av artisterna som spelade propagerade för det rödgröna blocket från scenen. Ingen propagerade för alliansen. Två av artisterna, Mikael Wiehe och Stefan Sundström, ordnade rentav på eget initiativ ett politiskt "kampmöte" på sitt hotell i samband med festivalen. Det enda parti som var representerat med bokbord på festivalen var Vänsterpartiet, också det ett av riksdagens minsta partier. Hade man inte vetat bättre hade man kunnat tro att festivalen som sådan hade en politisk agenda.
Musik har använts för politiska syften i alla tider och det är inget märkligt med det. Musik är ett utmärkt medel för att föra ut ett budskap, att skapa stämningar och svetsa samman en grupp. Musik förmedlar känslor som det talade eller skrivna ordet inte är kapabelt till. Att politiska partier och aktivister för ut sitt budskap på musikfestivaler är inte heller särskilt märkligt - där finns ju målgruppen samlad.
Det kusliga är emellertid när man underförstås hysa en viss politisk ståndpunkt för att man ägnar sig åt en viss typ av musik. Det finns förmodligen de som kände ett visst obehag över att ha sjanghajats in i ett kristdemokratiskt sammanhang när de spelade på Frizon med sin ensidiga politiska representation, eller i ett socialistiskt sådant på Holmön.
När jag spelade på en klubb i Göteborg föranleddes mitt framträdande av att en aktivist gick upp på scenen och propagerade för Ship to Gaza. Det kusliga med detta var inte åsikten eller företeelsen i sig, utan att alla närvarande förutsattes hysa samma uppfattning. Ingen hade tillfrågat mig vad jag tyckte i sakfrågan, eller ens frågat om jag var bekväm med att en politisk organisation manifesterade i samband med mitt uppträdande. Man utgick från att alla tyckte samma sak.
Den engelske punktrubaduren Billy Bragg skriver på Aftonbladet kultur (30/8), med utgångspunkt i upploppen i Storbritannien och den nihilistiska ungdomskultur som skapat dem, att popen behöver politiseras igen. Jag är inte så säker på det. Den politiska musiken går lika mycket på tomgång i dag som den övriga populärmusiken. Kanske behöver man i stället bryta upp från 70-talets gamla skyttegravar och identifiera nya konfliktytor för att bli relevant igen. Att börja tänka igen i stället för att ta saker för givna.