Ser vi i Libyen ett nytt Afghanistan, Irak, eller Somalia? Eller vinner den positiva förändringens krafter, stärkta av den goodwill som strömmar från grannarna, från arabernas och muslimernas internationella organisationer? Men det var inte de som åstadkom Gaddafiregimens fall. Det var väst. Ett för många svårsmält faktum, när meningen med den arabiska våren är att människorna på plats tar tag i sitt öde.
Utan FN-resolutionen 1973, antagen av säkerhetsrådet i mars i år, om att upprätta en flygförbudszon och skydda civila, hade överste Gaddafi sannolikt tagit kål på oppositionen - även denna gång. Resolutionen antogs med tio röster för, ingen emot. Men fem medlemmar avstod, däribland Kina och Ryssland av de fem ständiga medlemmarna med vetorätt, och av Tyskland, tillfällig medlem. Eftersom Arabförbundet gett grönt ljus för ett ingripande gjorde Kina och Ryssland vad som förväntats i väst.
Kina hade imponerat med sin snabba evakuering av 35 000 kinesiska projektarbetare undan kaoset i landet. Men Kina är nog snart tillbaka. Rysslands intressen i Libyen har varit vapenförsäljning och energi. Rysslands roll har i väst uppmärksammats mest för att president Medvedev läxade upp premiärminister Putin, när denne sagt att FN-resolutionen var bristfällig och öppnade för ett "korståg". Möjligen är den här förmenta oenigheten i toppteamet bara exempel på arbetsfördelningen i Moskva - Putin talar för en publik, Medvedev för en annan.
Liksom i Sverige har Libyen varit ett inrikesproblem i Tyskland. Svek både mot de mänskliga rättigheterna och mot bundsförvanterna kallades det i Tyskland när Berlinregeringen avstod rösta i säkerhetsrådet. Berlin har sedan dess idkat skadebegränsning, men tilltron till tysk utrikespolitik fick sig en knäck.
Fast kanske passar det aktivisterna, britternas premiärminister David Cameron och än mer Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Särskilt Sarkozy har velat göra Libyens sak till sin. Visst, USA har som alltid varit avgörande militärt, men viljan har framför allt funnits i Paris.
Medan Barack Obama hemma anklagats både för bristande ledarskap och för att göra för mycket (Tea Party-ledaren Michele Bachmann anser att Libyen inte är viktigt för USA) har Sarkozy tagit sig an Libyen på sitt kända hyperaktiva sätt.
När Sarkozy blev president 2007 försökte han inledningsvis tämja Gaddafi. Denne inbjöds till Paris. Det blev feta kontrakt på vapen och kärnkraft och stöd till Sarkozys dåvarande älsklingsprojekt, "Medelhavsunionen". Men Gaddafi förklarade också att kvinnorna i Frankrike var förtryckta och han manade förorternas ungdom till uppror.
När Frankrike i början av året hamnat fel både i fråga om revolutionerna i Tunisien och Egypten tog Sarkozy chansen till revansch genom att i de mänskliga rättigheternas namn kräva handling till stöd för rebellerna och mot Gaddafi.
Hemma kallas nu Sarkozy vinnare, i Libyen. Han lär gärna se en bekräftelse, hemma, i presidentvalet nästa vår.