Det "franska undantaget"
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Integrationsproblem när ungdomar med invandrarbakgrund växer upp i och präglas av miljön i trista betongförorter.
En tudelad arbetsmarknad, med trygghet för de etablerade och svårt för andra att ens komma in.
Mycket högre arbetslöshet för unga vuxna än för andra.
Detta är Frankrike i dag. Problemen är inte unika för EU-Europa. Men det är en del reaktioner, såsom ockupation av Sorbonneuniversitetet och våldsam evakuering och att hundratusentals ungdomar, stödda av fack och politisk vänster, demonstrerar mot den sittande regeringens försök att göra något åt Frankrikes svårigheter att skapa tillräckligt med jobb.
I höstas var det ungdomskravaller i arbetslöshetsdrabbade invandrartäta förorter. Dominique de Villepin, ny premiärminister efter nederlaget i folkomröstningen om EU-författningen, hade försökt minska den konstant höga arbetslösheten, 9-10 procent år efter år, genom att tillfälligt minska socialavgiftsbördan för mindre företag som nyanställer. Nästa steg var att underlätta för särskilt utsatta ungdomar, utan vare sig formella eller praktiska kvalifikationer, att få in en fot på arbetsmarknaden. Företag som anställde dem skulle inom två år också kunna avskeda utan motivering. I övrigt gäller vanliga arbetsrättsvillkor.
Men demonstranterna och den politiska vänstern vill att det ska vara som det varit. Man fokuserar på "avsked". Att ungdomar får jobb, och i praktiken inte på sämre villkor än i dag, glöms bort. Mot regeringens förslag samlas en stark opposition fast besluten att hålla huvudet nedgrävt i sanden.
Studentdemonstranterna vill ha det som sina föräldrar: först en examen, och sedan ett jobb med trygghet för livet.
Verkligheten har aldrig sett sådan ut. Men det spelar ingen roll. Genom fransk nutidshistoria löper uppfattningen att det finns ett "franskt undantag". Ifall världen upplever objektivt konstaterbara förändringar Frankrike inte gillar ska Frankrike ändå kunna gå sin egen väg, i kultur, livsstil och ekonomi.
Det ironiska är att Paris-regeringen är principiellt fullständigt överens med dem som nu angriper förslaget om ändrad arbetsrätt för unga under 26 år som en kapitulation inför den "anglosachsiska", det vill säga brittisk-amerikanska modellen, som per definition är sämre och framför allt ofransk.
Arbetslösheten i gruppen 15-24 år är nästan 22 procent, i toppen i EU. Mindre än en tredjedel av dessa ungdomar har jobb. Andelen med jobb är bara hälften av den brittiska.
När socialisterna styrde Frankrike i den senaste omgången, 1997-2002, var minskad arbetstid ett huvudnummer i kampen mot arbetslösheten. Därefter har de borgerliga försökt mjuka upp en lag som utgår från att det finns ett fixt antal jobb som bör delas i samhällsfredens intresse.
Nu finns en regering som inser att gamla vanor och arbetsmarknadspolitik tvärtom ökar spänningarna i samhället. Men premiärminister de Villepin anklagas för att genom oskickligt handlag - han är själv aldrig folkvald - undergrävt sitt eget projekt. Han borde ha förankrat sina förslag bättre, också i facket.
Omfattningen av protesterna har lett till historiska jämförelser. Studentdemonstrationer har tidigare tvingat regeringar till reträtt. Mest berömd är revolten i maj 1968, när president de Gaulle funderade på att kasta in handduken. Att ge efter för protester av det här slaget är hävdvunnet. Å andra sidan visar historien att väljarna till sist belönar dem som står pall. (SNB)