OLA MÅRTENSSON: Det finns bara ett alternativ

Några höstdagar i den kungliga huvudstaden för partiledardebatt, seminarier och möten. Inspirationskällorna framför andra, i ledarskrivandet, är mötena med åsikterna och människorna bakom dem. På torget i Västervik och i riksdagens korridorer. Med den enskilde läsaren och med politikern eller företagaren, läraren eller snickaren. Igår var dock fokus på riksdagen. Med riksdagslegitimationen utkvitterad satt jag bänkad på läktaren. Vågorna efter förra veckans häpnadsväckande politiska stormar inom det splittrade vänsterblocket kommer inte lägga sig på långe. Och de skvalpade friskt under årets första partiledardebatt i kammaren, precis som de gjort vid de tidigare debatterna i veckan. Frågan som många med mig ställer sig är hur Mona Sahlin tänkte och handlade innan hon och de miljöpartistiska språkrören tog till orda på presskonferensen i förra veckan och tillkännagav sitt tvåpartisamarbete som hon ganska kvickt därefter tvingades backa ifrån. Jag och min kollega från en liberal tidningsgranne konstaterade på pressläktaren att det politiska avståndet mellan Lars Ohly och de andra två partiledarna på vänsterkanten också tydliggörs av de tre ledarnas placering i riksdagsbänkarna. Wetterstrand och Sahlin är nämligen bänkgrannar. Och Ohly sitter en bra bit bort. Det är en bild med skärpa. Veckan har, som nämnts ovan, inneburit ett antal partiledardebatter - förvisso olika till sin karaktär. Men några drag är ständigt återkommande. Mona Sahlin attackerar regeringen för att inte vidta tillräckliga åtgärder för det hon kallar den kommande "jobbkrisen". I denna angreppspunkten ingår också den förändrade a-kassan. Miljöpartiet tenderar att fokusera klimatfrågan, en fråga värd uppmärksamhet, men märklig att välja mitt under brinnande finanskris. Regeringen å sin sida pressar, mycket klokt, oppositionen på svar om vad deras politik kommer att innebära. Några enhetliga svar från vänsterblocket gives icke. Trots ett ganska uppskruvat politiskt tonläge gav s-ledaren Sahlin regeringen ett erkännande för hur man hanterat finanskrisen. Klokt gjort. Förra veckans hallabaloo i pressen om att regeringen borde bjuda in oppositionen för samtal över blockgränsen i denna extraordinära situation, är tack och lov över. Omständigheterna är mycket annorlunda i dag i jämförelse med 90-talskrisen. Statsminister Fredrik Reinfeldts sakliga argumentation och konkreta faktaredovisning gör att hans trovärdighet ökar. Sällan har vi sett Reinfeldt så statsmannamässig som under de senaste veckorna. Det är väl och bådar gott. Opinionsmätningar visar att väljarna både har större förtroende för honom än för Sahlin som statsminister och moderaterna är det parti väljarna har störst förtroende för att lösa krisen. Nu för tiden förs sällan ideologiska resonemang under partiledardebatterna. Folkpartiledaren Jan Björklund förvånade något när han med klassisk socialliberal självgodhet hyllade den gamle partiledaren Bertil Ohlins socialliberalism som den riktiga vägen att gå mellan socialismens planekonomi och nyliberalismens kapitalism. Några poäng vill jag trots allt ge majoren för att han lyfter in ett ideologiskt perspektiv i en debatt som kan bli ganska trist i längden. Vänsterblockets interna stridigheter har gjort Lars Ohly till segerherre, åtminstone tillfälligt. Han vandrar omkring och myser, trivs och ler. Och det är inte konstigt alls. Just när vänsterpartiets siffror närmar sig fyraprocentspärren, drar finanskrisen igång och miljöpartisterna och socialdemokraterna nobbar Ohlys medverkan i samarbetet. Han kan, utan att behöva ta det minsta ansvar, bolla med den svenska ekonomin som pojken med guldbyxorna, samtidigt som han lika eldigt som falskt, kan proklamera kapitalismens död. Precis som tidigare under mandatperioden är regeringssidan samlad, inga tjuvnyp mellan partierna som under tidigare perioder av borgerliga regeringar. Enighet, trovärdighet och ömsesidigt förtroende är vad Allians för Sverige signalerar. När jag lämnade riksdagshuset var det bara att konstatera: I dag finns det endast ett regeringsalternativ, och det är regeringen.

Ola Mårtensson: Det finns bara ett alternativ - regeringen

I dagens kolumn skriver VT:s politiske redaktör Ola Mårtensson om gårdagens riksdagsdebatt. Han ger ett erkännande till folkpartiledaren som gjorde ett försök att få debatten mer ideologisk och till statsministern som utåt sett blivit mer statsmannalik under finanskrisen.