Det är riskfyllt att starta eget
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Varför har företagare ett särskilt ansvar för tillväxten? Det är något som vi alla ska medverka till, även pensionsdopade politiker och tjänstemän med månadslön. Eller rättare sagt, i synnerhet den kategorin. För vi talar om välutbildade människor som är vana att driva sina åsikter och göra ord till handling. Synnerligen lämpade som företagare med andra ord.
Varför vill dessa personer själva inte starta företag? En del är för fega. Att starta eget är det mest riskfyllda man kan göra. Majoriteten av landets överskuldsatta är konkursade företagare. Feghet kan jag acceptera, om det förenas med respekt för dem som faktiskt vågar.
Andra är för fina för att smutsa ned sig med risktagande. Det är någon annan som ska ta risker medan de själva gottar sig med månadslön, övertidsersättning och lagstadgad semester.
Politiker och tjänstemän borde fundera över hur det kommer sig att det startar allt färre företag och att så många företagare väljer att inte växa.
Jag kan ta mig själv som exempel. Mitt bolags enda intäkt är min tid som marknadsföringskonsult och skribent. Det går rätt bra, jag tjänar inga astronomiska pengar, men jag har en dräglig inkomst och möjlighet att pensionsspara så att jag kan ägna mig åt mina fritidsintressen när jag fyller 55 år.
Ändå väljer jag att starta en ny verksamhet som, om den lyckas, kommer att försörja ett antal personer. Hur många vet jag inte, trots att jag som företagare förväntas kunna förutsäga framtiden.
Min drivkraft är att jag i flera år burit på en affärsidé som kräver att bli förverkligad. Men det sker till priset av ett risktagande som för de flesta kan tyckas vansinnigt. Om det här projektet misslyckas, sätter jag familjens hem på spel och får dras med skulder resten av livet. Det är vad företagare måste göra för att växa. Ingen annan, vare sig banker eller Almi är beredd att dela risken.
I bankernas fall kan jag ha förståelse, eftersom de förvaltar insättarnas pengar. Banksparande är inget riskkapital. Men när det gäller Almi och andra offentliga aktörer har jag noll förståelse för frånvaron av risktagande.
Det verkar mest vara politiker, utan tidigare erfarenhet av företagande och med flummiga affärsidéer, som får loss riskkapital. Nyutnämnda socialministern Ylva Johansson lyckades sätta sprätt på 160 miljoner kronor.
Jag anser att stat och kommun ska ta risker för att stödja företagande. I ett litet företag går nästan hela omsättningen till löner. För en anställd med normal lön går 2/3 av inkomsten tillbaka till den offentliga sektorn i form av skatter och avgifter. Halva lönen betalas in direkt. (33 procent kommunalskatt plus ett påslag på 32,7 procent i arbetsgivareavgift). Av kvarstoden går 20 procent i moms och till det kommer diverse punktskatter.
Det innebär att stat och kommun är de stora vinnarna på nyföretagande och växande företag. Det måste därför ligga i hela samhällets intresse att satsa på företagande och inte förvänta sig att enskilda människor ska ta hela risken. Som läget är i dag så tjuvåker majoriteten på fåtalets ansträngningar och trampar på dem som misslyckas.
DEBATT
Janne Näsström, Fårhult, är egen företagare.
Janne Näsström, Fårhult, är egen företagare.