Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kulturskribenter, debattörer och inte minst ledarskribenter i den socialdemokratiska och oberoende liberala pressen har under den senaste tiden fullkomligt gått i spinn i sin iver att mobilisera för ett annat statsskick än vår konstitutionella monarki. Som vore det en folkomröstningskampanj med valdag i dag vi haft att vänta. Men icke. Det vi har att vänta är i stället att Sveriges nästa regent - kronprinsessan Victoria - ska ingå äktenskap med sin Daniel.Ett av de senaste bottennappen i den inofficiella kampen för republiken var publicistklubbens Ulrika Knutsson som i torsdagens sena Aktuelltsändning debatterade med SVT:s programdirektör Jan Axelsson om SVT:s bevakning inför kronprinsessbröllopet. Knutsson var inte nöjd. Alldeles för lite granskning av monarkin och kungafamiljen var det underliggande budskapet - "För mycket, för flåshurtigt och för ointressant", menade hon. Privata värderingar och sällan konkreta och relevanta fakta präglade hennes resonemang. Det enda som man kunde instämma i var då hon kritiserade en programledare för att ha benämnt Lunds stifts biskop präst. Men en sådan tabbe skulle ju kunna hända i vilket program som helst. Under våren har en debattbok om vårt statsskick utkommit på Bonniers. Fast egentligen är det två böcker i en. Den ena är skriven av Per Svensson som är Senior Columnist på Sydsvenska Dagbladets kulturredaktion: Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu, är titeln på den delen. Den andra - Ja. Monarkins bästa tid är nu - är skriven av Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder .Min förhoppning var att bägge författarna skulle landa i ett hederligt resonemang om sina respektive ståndpunkter. Men icke. Per Svenssons agg, upprördhet och ilska över enskilda - och ofta sedan länge döda - medlemmar av, ingifta i eller släkt till släkt med den kungliga släkten Bernadotte, är så genomgripande att det förtar det som boken förväntas handla om. Betydligt mer nyanserad är P J Anders Linder i sin del. Jag och Linder delar i grunden samma uppfattning om Sveriges statsskick, men det är inte i främsta hand det som gör att jag kallar hans skildring nyanserad. Snarare är det för att han resonerar kring alternativen - republik eller monarki. Hans del är framförallt mer prövande. Under läsresan gör han det viktiga konstaterandet att de svenska republikanerna är eniga om vad de är emot men inte vad de är för. Det finns en uppsjö olika varianter av republiker. Men vad skulle passa här, vilket är egentligen alternativet till vårt nuvarande statsskick? Ingen som vet, ingen som vet. "Monarkins ursprungliga rötter stod inte i demokratisk mylla, men monarkin har planterats om. I de konstitutionella monarkierna har allmän rösträtt, parlamentarism och monarki levt sida vid sida i snart hundra år, och det blir allt mer orimligt att tala om det monarkistiska inslaget i vårt statsskick som en kvarleva som är väsensskild från den övriga moderna demokratin", skriver Linder. Argumentet om att vår konstitutionella monarki är odemokratisk - republikanernas ofta bärande argument - avfärdar med andra ord Linder mycket tydligt med att peka på att vårt statsskick är beslutat av Sveriges riksdag med dess folkvalda ledamöter. Riksdagen äger möjligheten att avskaffa monarkin, men när förslag om republik uppkommer faller de pladask. Vår konstitutionella monarki ger sammanhang och trygghet. Den binder hop det förflutna, nuet och framtiden. Den ger oss en statschef som samlar nationen, inte splittrar den i ideologiska och politiska fack.I dag är det kronprinsessans och blivande prinsens dag. Må deras äktenskap präglas av lycka och välgång, till gagn för deras relation och för vårt land.
