Den nödvändiga kulturen
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Statsrådet svarar från sin höga position med att försvara bidragsjobb även inom museer och arkiv som att utlova fler miljoner till studieförbund och vissa tidningar.
Cecilia Wikströms viktiga och självkritiska frågeställningar lattjas bort. Indirekt ger dock ministern uttryck för en allenarådande materialistisk kultursyn. Det handlar mest om pengar. Möjligtvis i kombination med någon form av generell men till intet förpliktigande lagstiftning.
Självfallet har pengar betydelse. Museer, nationella kulturscener och stöd till bokutgivningen är alla olika sätt att värna vårt gemensamma arv. Endast den vet något om framtiden som känner sin historia och sitt ursprung!
Men en god kulturpolitik handlar inte alltid om att lova mest. Det är att förminska kulturen. Det är ett futtigt betraktelsesätt!
Själva andan är viktig. Där lämnar den hittills förda socialdemokratiska politiken mycket i övrigt att önska. Och borgerligheten har även anledning att reflektera kring den egna hållningen. Det räcker inte med att Leif Pagrotsky deltar på filmgalor eller slår vakt om OS-sändningar i den statliga televisionen.
Den frigörande, men också skapande och dynamiska, kraften i kultur borde i mycket större utsträckning än vad som är fallet i dag genomsyra politiken. Samtidens romaner, musik och biograffilmer säger oss åtskilligt om våra utmaningar och villkor. Genom att skapa förutsättningar för dessa speglingar fördjupas samhället. Förvaltandet av ett delat arv är ett väsentligt uppdrag för varje levande generation.
Allt detta kräver många aktörer. Offentliga insatser måste paras med privata inslag, ideellt arbete och en vilja även hos företag, institutioner och stiftelser att agera mecenater. Det fungerande civila samhället kräver i sin tur en bejakande och gentemot kulturen välvilliga anda. Det är där Leif Pagrotsky och för den delen även Alliansen och Cecilia Wikström kommer in.
Rent allmänt tar vi nog inte kulturen på tillräckligt allvar. Den riskerar att förpassas till endera en piedestal för dammsamlande eller bli ett projekt som kräver bidragsfinansiering. Även om det finns väsentliga politiska skillnader kan man ändå sakna förre kulturministern Bengt Göransson (s).
Han förstod nämligen vikten av det egna företrädarskapet. Han var inte bara statsråd utan i ordets bästa bemärkelse en kulturmänniska som visade böckerna, musiken, konsten och samtalen den respekt de förtjänade.
Idéer är långsamt mognande frukter. De kräver ett drivhusklimat av god dialog och vilja att lyssna och försöka förstå varandra. Framför allt av det skälet att tankarna inte alltid är delade.
Sverige bereder sig nu på en kraftmätning om regeringsmakten. När den 17 september är över gör nog partierna klokt i att återta den interna diskussion om idéer och ideologier som kanske legat för fäfot i något år inför skapandet av effektiva och trovärdiga regeringsblock som står mot varandra.
Och i samband med den principdebatt som förhoppningsvis står för dörren finns det anledning att också hoppas på en ny kulturdiskussion som mer handlar om innehåll istället för den som kan lova flest bidragsjobb även inom kultursektorn! (SNB)
DEBATT
Hans Wallmark är kommunstyrelsens ordförande i Ängelholm och ledamot av moderaternas partistyrelse.