Ja det är titeln på en intresseväckande bok (utgiven på Norstedts) som journalisten John Chrispinsson skrivit. Och det är en bok som jag varmt rekommenderar till läsning. Med den glömda historien menas att vi svenskar ärligt talat glömt bort att Sverige historiskt varit ett runt och inte ett avlångt land. Ett Sverige som hade starkt engagemang i nuvarande Finland, Estland, Lettland och S:t Petersburg och Viborg i Ryssland. Det var tider när S:t Petersburg hette Landskrona, när Narva i Estland nästan blev Sveriges huvudstad och när Sveriges ledning visste mer om läget i Viborg än hur det var i Örebro. Och hur många av oss vet att just Viborg, grundat 1292 av Torgils Knutsson, varit svenskt längre tid än Malmö?
Boken Den glömda historien innehåller sex kapitel, vart och ett med en stad i centrum - Åbo, Viborg, S:t Petersburg/Nyen, Tallinn/Reval, Riga och Haapsalu. Minnesluckan hos oss svenskar är monumental, menar historieprofessorn Dick Harrison i en recension av boken. Genom att amputera det gamla Östsverige från vårt medvetande har vi tackat nej till tusen år av svenska historiska erfarenheter, skriver Harrison.
Och John Chrispinsson är inte nådig i sina kommentarer om våra okunskaper om Sveriges historia. Under andra halvan av 1900-talet vände Sverige bort blicken från öster (Finland och Baltikum) och i dag vill nog de flesta bara se den amerikanska västern, den kontinentala södern eller kanske Fjärran Östern. Denna epidemiska glömska slog till under andra halvan av 1900-talet. Man kan nästan tala om en lobotomering av det svenska kollektiva minnet av Sveriges historia århundraden tillbaka.
De första minnesluckorna uppträdde på 1920-talet när man från svensk sida distanserade sig från Estland och från den svenska minoriteten där. Staten Estland uppfattades som gammalmodig och auktoritär och den svenska minoriteten betraktades som en kvarleva av ett bondesamhälle. Det var bilder som det modernistiska Sverige inte ville förknippas med, skriver John Chrispinsson. Det är första gången jag hört detta. Är det sant, är det anmärkningsvärt och beklagligt.
Och riktigt tänkvärt blir det att läsa John Chrispinssons tankar om svenska demonstrationer på 1960-talet kring Hakberget och Valhallavägen i Stockholm mot terrorn i Sydafrika. Den unga moderna generationen protesterade mot apartheidregimens massaker i Sharpeville. Det hördes dock inga rop på solidaritet i samma ögonblick med det tusentalet svenskar som förtrycktes, deporterades och utarmades bara några mil från Stockholm. Det moderna Sverige ville inte veta, man valde att tiga och glömma.
Och en annan jämförelse: Ordet båtflykting associerar många kanske till afrikanska flyktingar i Medelhavet eller möjligen vietnamesiska flyktingar på 1970-talet. Ytterst få, menar John Chrispinsson, skulle knyta an till de svenska båtflyktingar som bara trettio år tidigare kom till Gotland och Stockholms skärgård. Har vi någonsin vetat så lite om något som legat så nära - i detta fall Estland?
Boken Den glömda historien är också synnerligen informativ. Vi säger ofta att Lund är Sveriges andra universitetsstad efter Uppsala, grundat 1477. Men Sveriges andra universitetsstad heter Dorpat i Estland. Den tredje universitetsstaden är Åbo, den fjärde kan sägas vara Greifswald och först på femte plats kommer Lund. John Chrispinsson raljerar gärna med svenskars okunskaper som till exempel att ledande beslutsfattare inte kan skilja på Tallinn och Riga. En politiker på 1600-talet med den kunskapsbristen skulle ha kallats imbecill.
Ja det är en högst intressant bok som John Chrispinsson skrivit. Men ibland kan jag inte alls hålla med honom. Om Sveriges förbindelser med Lettland skriver han i kapitlet om Riga att "sällan eller aldrig har vi (svenskar) haft så svaga förbindelser med vårt komplicerade grannland som i dag". Det är absolut inte min bild. Sverige har senaste decenniet varit aktivt arbetet för att stötta frigörelsen, demokratin och inte minst ekonomin i Lettland.