Det finns utmanande kandidater, det finns en tro på forumet - som är partiets högsta beslutande organ och det finns en övertygelse om att åtskilliga personer skulle vara lämpliga att leda partiet. Ledarskapet i partiet är med andra ord inget omänskligt uppdrag endast möjlig att iklädas av en särskilt utsänd, så som den socialdemokratiska valberedningen beskrev det partiets kravprofil. Övriga partier bör snegla åt MP när nya ledargestalter ska utses - och förhoppningsvis dröjer det inte länge förrän det är dags för Centern att rusta för partiledarval.
Helgens tillställning gäller politik men som bekant också personer. Föga förvånande är det personvalen som fokuseras hårt. Efter nio år som språkrör för Miljöpartiet tvingades den framgångsrika duon Maria Wetterstrand och Peter Eriksson att kasta in handduken, trots att partiet aldrig gått bättre, och trots att Maria Wetterstrand åtnjuter stor popularitet i väljarkåren. Miljöpartiets något rigida stadgar kräver detta.
Tjusts egen Akko Karlsson kommer att kandidera till att bli det nya kvinnliga språkröret. Skulle hon ta hem segern i omröstningen i dag är det en skräll som heter duga. Även om jag sällan håller med Karlsson politiskt, tycker jag att hennes kandidatur är både modig och djärv. I Jantesverige ska vi inte vilja, inte sticka ut, inte tro särskilt mycket om oss själva. För att krossa Jante behövs outsiders och Akko Karlsson är en sådan på denna MP-kongress.
Att Gustav Fridolin kommer att bli nästa manliga språkrör råder det knappast några tvivel om. Hans karriär inom partiet har gått spikrakt. När han efter några års paus från politiken med arbete i medie- och skolvärlden beslöt sig för att åter kandidera till riksdagen, spekulerades det redan då friskt om hans avsikter att bli nytt till språkrör.
Den unge radikalen Fridolin går säkert hem i vissa grupper - ännu bättre skulle det säkerligen gå om han lägger bort den snusförnuftiga attityden som dessvärre är hans signum.
På den kvinnliga sidan lär kampen stå mellan valberedningens förslag Åsa Romson och Mikaela Valtersson som främste utmanare. Omröstningen spås bli jämn och partiet har tidigare ratat föreslagna språkrör. Så skedde bland annat när Peter Eriksson blev vald - då hade valberedningen nominerat Carl Schlyter, numera EU-parlamentariker. Politiskt kan man säga att Romson är mer utav en traditionell miljöpartist och att Valtersson befinner sig något mer åt det borgerliga hållet.
Efter att det rödgröna samarbetet avslutats har Vänsterpartiet tagit stora steg tillbaka till vänstergrottan och Socialdemokraterna yrar, trots nya ledaren, i blindo efter ny politik. Alliansen å sin sida är fullt upptagen med att regera och lämnar inget större utrymme åt visioner längre än en mandatperiod.
I detta läge har Miljöpartiet en unik chans att spela rollen som det kompromissvilliga och framtidsintresserade mittenpartiet - vi har redan sett prov på det och lär få ser mer av sådant framöver.
Redan nu går partiet hem bland socialliberala storstadsväljare och med en ny ledarduo kan det, beroende på hur den kommer att se ut, fortsätta på den vägen. Miljöpartiet har med andra ord chansen att bli det nya Centerpartiet i praktisk betydelse och det nya Folkpartiet i den ideologiskt radikala och socialliberala betydelsen.
Huruvida en sådan utveckling är önskvärd sett utifrån ett allmänborgerligt och tillväxtvänligt perspektiv, är dock en helt annan fråga.