Den diskvalificerade våldsverkaren
Illdåd. Våldet kan aldrig tolereras som politiskt medel i det civiliserade samhället. Faksimil från gårdagens VT
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är, milt sagt, begripligt att ABF:s förbundsledning på tisdagen skarpt reagerade mot det inträffade, i synnerhet som det inte är första gången på sistone som ABF-lokaler och studiecirklar angrips av politiska råskinn, enligt vad som uppges. Med en kritisk underton kräver ABF-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson att "polisen tar attentaten mot mötesfriheten på större allvar".
Det låter säga sig. Att medborgarna har rätt att kräva skydd mot våld och övergrepp är odiskutabelt. Likaså att demokratin förutsätter försvar av medborgerliga fri- och rättigheter. Men det betyder inte att man kan göra anspråk på att polisen skall vara klärvoajant eller bygga sin beredskap på blotta rykten.
Till dess någonting annat övertygande visats, får man hålla sig till polismyndighetens förklaring i gårdagens VT, att inga skäl fanns att förutsätta någon aktion mot studiecirkeln i Vimmerby. Lika lite har man anledning att förmoda att polisen av slapphet, nonchalans eller okunnighet generellt skulle vara mindre benägen att beivra politiska våldsbrott (från höger eller vänster) än annan kriminalitet.
Desto mera beklagligt att polisen, trots en snabb utryckning, inte hann lägga vantarna på någon av våldsverkarna. Och desto viktigare att dessa fångas in och ställs till ansvar för sina handlingar - för upprättelsen av de misshandlade, för att våldet inte får tolereras och för omsorgen om det civiliserade samhället.
Med detta väl sagt, har vi goda skäl att titta lite närmare på den politiska sidan av saken, för att inte blicken skall grumlas.
Attackerade ungdomar i Socialistiska partiet i Västervik spekulerar i att det var antagonister ur nationalsocialistiska Svenska motståndsrörelsen som trängde sig in och misshandlade och vandaliserade. Om det stämmer vet vi inte, inte heller polisen, uppenbarligen.
Men om så skulle vara fallet, är det inte alldeles ointressant att notera ett och annat.
Pucklar angripare ur Svenska motståndsrörelsen på militanta socialistiska ungpartister är det knappast råbarkade antidemokrater som misshandlar demokratiska dygdemönster. I själva verket är det två pseudodemokratiska (och uppenbart totalitärt infekterade) krafter som står mot varandra, och den ena väljer att banka på den andra - eller vice versa, som fallet verkade vara i Västervik, när det förra gången begav sig.
Det är bara att gå in och läsa de båda rörelsernas hemsidor.
Mot liberala, frihetliga värden, mot den fria ekonomin och kapitalismen, mot privat ägande av produktionsmedel, mot globaliseringen, mot USA och den europeiska integrationen, mot borgarna och den västerländska demokratin.
För revolutionen i en eller annan variant, för arbetarnas och folkets (nationella) mobilisering mot förslavningen under borgarklassen, för obegränsade fri- och rättigheter på andras bekostnad, för "demokratisk" rättskipning på rättsstatens bekostnad.
Slagorden dunkas in. Det är inte alltid lätt att skilja det ena från det andra. Och socialismen är det gemensamma målet.
Som sagt, se själv på hemsidorna: socialistiskapartiet.se respektive patriot.nu. Där finns texterna, i svart på vitt.
För den demokratiskt sinnade är det svårsmält. Men rätten att torgföra sina idéer och åsikter i fredliga och lagliga former bör även den politiskt vilsegångne ha. Våldsverkaren har däremot diskvalificerat sig.