De svartas land under observation
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sudan, de svartas land ur arabiskt perspektiv, är satt under observation, enligt en resolution av FN:s säkerhetsråd. En gång i månaden ska Kofi Annan rapportera till rådet om vad som hänt. Är rådet inte nöjt kan det bli sanktioner.
Med ett avbrott på 70-talet har det varit krig i Sudan alltsedan landet blev självständigt 1956. Hungersnöd och flyktingmassor är inget nytt heller för Darfur. Men under missväxten 1984-85 kunde vuxna människor överleva tack vare sin kunskap om ätbara örter och gräs som trotsade torkan. Denna gång vågar kvinnorna inte ge sig ut i markerna för att leta efter mat. Flyktingar har tidigare kommit i stort antal från inbördeskriget i södra Sudan. Men nu beräknas över en miljon människor av Darfurs fem-sex miljoner invånare ha tvingats lämna sina hem för att bo i läger.
Ett par hundratusen har sökt skydd på andra sidan gränsen till grannlandet Tchad.
Det är främst via dem information nått omvärlden om läget inne i Sudan. Symboliskt för regimens sätt att bemöta kritik och informera var det besök FN:s generalsekreterare Kofi Annan gjorde inne i Darfur nyligen.
Han förevisades ett läger som tömts på sina flyktingar.
"Folkmord" är den amerikanska kongressens beskrivning på det som skett.
Man kan tycka att det är allvarligt nog när Kofi Annan talar om den för närvarande största humanitära katastrofen.
Att USA tar till starka ord är begripligt. Inga utomstående har som amerikanerna engagerat sig för Sudan. Kristna i USA, inte minst de svarta, har solidariserat sig med den kamp icke-muslimska svarta i södra Sudan fört mot centralmakten i Khartoum. USA är drivkraften bakom det fredsavtal som nu finns mellan Omar al-Bashir och den sydsudanesiske ledaren John Garang.
Sedan det på 90-talet blev uppenbart att det finns olja har USA fått ännu en anledning att syssla med Sudan, vars regim också varit på tal som en bundsförvant i kriget mot terrorismen.
Konflikten i Darfur utbröt i fjol samtidigt som långvariga förhandlingar mellan Khartoum och Garangs sydsudanesiska rebeller gav hopp om fred. Det kan finnas ett tråkigt samband, andra i Sudan såg att våld lönat sig. Det har det för övrigt hela tiden gjort för både Bashir och Garang.
USA har med lock och pock drivit på för ett avtal som innebär att två diktatorer ska dela makten i Khartoum. Om sex år ska det folkomröstas om man ska fortsätta att hålla ihop eller skiljas åt fredligt. Hur det går med den saken är ovisst. Men sannolikt räknar Bashir och Garang med att bistånd från USA och väst och tillgång till oljepengar ska bli kompensation för den makt och härlighet de njutit av som ledare i ständigt krig.
Val hölls senast i Sudan år 1986. Bashir tog makten 1989. Han stöder sig på arabiska klaner i norra Sudan som utgör några procent av landets befolkning. Redan före honom fanns krafter som i modern politisk islam såg en enande faktor, men det har ju aldrig stämt i relationen med södra Sudan. Dessutom har islamisterna splittrats i fientliga falanger. Och i Darfur är muslimer både offer och förövare.
Även om det finns rasism varnar kännare av Sudan varnar för etiketter och grupptänkande. Araber kan vara lika svarta som de som kallar sig afrikaner, och det finns svarta beduiner. Det finns många gränser i Sudan, men den för dagen väsentliga tycks vara den mellan de fredliga och de våldsamma. (SNB)
Utrikes