De solidariska
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Reglerna för blodgivning är rätt enkla men också strikta. Man skall vara mellan 18 och 60 år, vara frisk och väga minst 50 kilo. Dessutom måste blodvärdet vara tillräckligt högt, men det är inte för mottagarens skull, utan för att givaren inte skall bli för trött efter lämning.
Blod är en färskvara och därför behövs det ständigt påfyllnad. Den ekonomiska ersättningen är närmast symbolisk, men det är många som regelbundet lämnar blod.
Eftersom de flesta säkert räknar med att få den sjukvård de behöver när olyckan är framme, borde rimligen de flesta också vara beredda att bidra. En blodtransfusion kräver att flera blodgivare gjort en insats. Men det går inte att ta emot blod om det inte dessförinnan funnits någon som givit.
Eftersom den ekonomiska ersättningen är så liten, handlar blodgivning mer om vilket samhälle man vill leva i. Den som lämnar blod kan göra det för att känna sig som en bättre människa som hjälper andra. Men det kan också vara en ömsesidig handling; man ger för att man vill kunna ta emot.
Här finns beröringspunkter med det vi kallar solidaritet. Att vara solidarisk är att vara beredd att avstå en smula för egen del mot att i gengäld kunna få, när man hamnar i den situation man helst velat undvika. Den solidariteten är frivillig och fungerar alltså bara så länge människor känner att de kan få något tillbaka också.
Välfärdsstaten är delvis byggd på solidaritetens grund. Men när frivillighet och ömsesidighet upphör, urholkas viljan att hjälpa. Tvång är en dålig metod för att bygga ett gott samhälle. Landets alla frivilliga blodgivare symboliserar alternativet. Heder åt dem.