Något som slår mig gång på gång är frågan varför landets vårdyrke har försatts långt ner på prioriteringslistan? Ett arbete som faktiskt kan vara bland det viktigaste vi har. Representerar inte vårt avlånga land välfärd och god omvårdnad? Är det inte i vårt land som vi betalar en hög inkomstskatt för att vi har prioriterat vår sjukvård i landet? Är inte ALLA värda ett gott omhändertagande på ålderns höst?
Av egen erfarenhet som ligger främst i äldrevården är att det är ett arbete som fler och fler drar sig ifrån, man orkar inte kämpa för sin arbetsgrupp längre, man orkar inte slåss mot nerdragningar, få fler arbetsuppgifter och en lön som knappt kan försörja en flerbarnsfamilj i dagens samhälle. Att arbeta som USKA i åldervården idag innebär nästan bara uppgifter i datorarbete, göra matbeställningar, hämta medicin på apoteket, följa städ- och tvättschemat som någon i personalen dessutom alltid struntar i och därför bildar konflikter i sin arbetsgrupp. Konflikter slutar oftast i osämja och därmed bildas det grupperingar i personalgruppen vilket leder till samtal, extramöten och en hel del negativ energi som sprider sig bland både personal och boende.
Var kommer den här härliga kontakten med de gamla in då? Det som man tänker att man ska göra mest av. Ta hand om de boende, ge dem en god omvårdnad, göra saker tillsammans, ta en promenad, gå ut och dofta på vårblommorna, baka kakor och bullar till någon som fyller år, när gör man sådant? Ja, när man hinner MEN det är inte ofta. Man ligger oftast efter i arbetet på avdelningarna, någon kanske har fått hoppa över gårdagens dusch för att en personal vara sjuk, man behöver kanske arbeta med en genomförandeplan till sin brukare som man är extra kontaktman till på grund av sin kollegas sjukskrivning i utmattningssyndrom. Man ska även se till så att ALLA mår bra, och blir man då själv på sin avdelning ett par timmar på grund av sjukdom och man inte hittar någon vikarie då ska man vara glad om man lyckats hålla i alla trådar och hunnit det viktigaste under dagen, vilket betyder få upp de boende, ge dem medicin och se till att de har det så ”bra” det går. De som skulle duscha får göra det i morgon….
Så länge det ser ut på det här sättet så kommer vi INTE kunna göra ett tillräckligt bra arbete för att vi som personal ska kunna känna oss nöjda, glada och tacksamma för det yrke vi har och arbetar med!
Varför hittar vi detta viktiga och värdefulla yrke ligga och skvalpa långt ner i avgrunden? Hur tänker regeringen? Hur tänker kommunerna? Hur tänker Västerviks kommun i denna fråga? För hur det än är så kan jag gå i god för att ni som sitter högt uppe på toppen inte kommer vilja bo på ett boende i dagens samhälle.