170 miljoner människor har troligen mördats i massmord under 1900-talet. Det är ungefär fyra gånger fler än de som dog på slagfälten. Diktaturer har stått för drygt 98 procent av dödandet och kommunisterna för två tredjedelar. Trots detta anses det fortfarande inte särskilt kontroversiellt att kalla sig kommunist i Sverige och dess illdåd eller kommunistdiktaturers inflytande i Sverige förtigs eller trivialiseras.
Kunskapen om kommunismens brott mot mänskligheten torde vara ganska vedertagen allmänbildning med tanke på hur den har påverkat vår värld. Så är tyvärr inte fallet, framförallt inte bland ungdomar där det till och med är mode att springa runt med kommunistsymbolen hammaren och stjärnan eller den kommunistiske mördaren Che Guevara på sin t-shirt. Att ifrågasätta vedertagna sanningar eller kritisera folkkära kulturpersonligheter är aldrig populärt. Och det är tyvärr inte ovanligt att de som ändå vågar sig på att göra det, möts med anklagelser om att personen i fråga sprider konspirationsteorier, är en galning, mörkerman, fascist et cetera
I Sverige litar vi på vår TV och radio. Säger svensk media något så är det sant! Det är givetvis bra att medborgarna i Sverige litar på media: En fri press är det sista skyddet mot tyranni och dumhet och det är viktigt för samhället att medborgarna känner att de kan lita på att pressen gör sitt jobb. Problemet uppstår när media inte längre sköter sin grunduppgift.
I dagarna har det varit mycket diskussion om de svenskar som spionerade på Sverige på uppdrag av kommunistiska DDR. Den svenska professorn Birgitta Almqvist som efter många om och men har fått ut Stasi-dokumenten ifrån Säpo, har dock tvingats skriva på ett intyg om att hon inte nämner några namn (!) eller ta kontakt med någon nämnd. En mycket konstig hållning ifrån regeringens sida som givetvis ger upphov till en mängd spekulationer om vad de döljer? Visst kan anledningen vara säkerhetspolitisk men när dokumenten är helt fria att hämta ut i Tyskland så torde det knappast vara en rimlig hållning.
För förutom någon enstaka ledarartikel och debattartikel så har det varit tämligen tyst i en fråga som rimligtvis borde ha lett till stora rubriker, intervjuer eller artikelserier och upprop om ökad öppenhet. Allt detta utgick. Varför frågar man sig? Var det en prioriteringsfråga? Var det viktigare att skriva om någon Big brother-deltagare som hade en dålig relation med sin pappa, en fotbollsfru som är osams med sin man eller ett nytt sensationellt avslöjande om någon som påstår att de för 30 år sedan hade en flirt med kungen.
Med en samhällsbevakande journalistkår där 67 procent har vänstersympatier så vore det, inte minst i och med den relativa tystnaden kring Stasi-dokumenten, naivt att tro att reportrars åsikter inte påverkar vad det rapporteras om.
Materialet belyser allt ifrån att Olof Palmes socialdemokratiska regering sålt kärnvapenteknologi till kommunistiska DDR, till människor som har förrått vårt land och aktivt arbetat tillsammans med främmande makt för att störta vårt lands frihet och vårt statsskick. Det är dags att göra upp med vår historia, nu!