Vid ett dopp i havet utanför Sydafrikas sydkust fick jag för några år sedan uppleva något jag sent kommer att glömma. Det var förmiddag och vi befann oss nära hajarnas McDonalds, en stor ö full av sälar i vithajens farvatten. Mötet mellan Atlantens och Indiska oceanens kalla och varma virvlande vatten i kombination med det böljande landskapet inåt land, var en naturupplevelse i världsklass. Solen värmde mer än väl och ett svalkande dopp kändes angenämt.
Plötsligt skymtar jag en stor gråvit skugga i havets djup, samtidigt som jag hör några ropa; Haj! Den är stor! Skynda! Det är nu eller aldrig! Strax därefter passerar hon mig, denna fyra meter långa och ett ton tunga vithaj. Med huvudet på sned, gled hon förbi mig på en meters avstånd med munnen på vid gavel, då hennes vitöga mötte mitt. Mitt inre slets itu då en del av mig ropade - fly - och en annan del nästan övertygande viskade - våga snudda vi hajens stjärtfena! Paralyserad i hela kroppen lyckades jag tillslut, för att rädda mina händer, släppa det skydd som fanns mellan mig och havets drottning; järngallret på den bur som omslöt mig.
Jag hörde talas om ett forskningsprojekt där man gjorde en test på hajar. Man placerade fyra bebishajar av samma art och samma ålder i fyra olika miljöer. En i en guldfiskskål, en i ett akvarium, en i ett stort djurparksakvarium och en i havet. De tre förstnämnda hade fri tillgång på mat medan hajen i havet fick jaga själv. Man studerade hajarna under en längre tid för att se hur de utvecklades. Vilken haj tror du var störst några år senare? Precis, hajen i havet! De fyra hajarna var alla levande men hade utvecklats helt olika storleksmässigt. Hajen i guldfiskskålen var liten och inklämd, medan den skräckinjagande hajen i havet mäktigt och rakryggad gled fram med stora fensvep.
Undersökningen visade att hajarnas utveckling hängde på deras omgivning.
För att utvecklas till sin fulla potential behövde de näring, men ännu viktigare var en generös, tillåtande och fri miljö.
Jag funderar på vad denna hajforskning har att säga oss människor om vår potentiella utveckling och vår omgivnings påverkan på denna. Den miljö vi omger oss med har förmodligen större påverkan än vi anar. Kanske inte på vår fysiska storlek men däremot på vår personliga utveckling. Både hos sig själv och andra kan man ibland se tendenser till akvariumformad identitet. Livskvalitet kommer när vi är oss själva och satsar på det vi tror på. Tänk vad skönt om man kunde få ha lite märkbart självförtroende utan att bli anklagad för att vara märkvärdig!
Vill du vara en haj, inklämd i en guldfiskskål eller en majestätisk gråvit skugga i havens vida vatten? Vill du bidra till en mänsklighet formad till lilleputtsformat eller till fria individer med levande drömmar på väg att nå sin fulla potential?
För mänsklighetens bästa tror jag att vårt ansvar är stort både när det gäller den miljö vi skapar för varandra, men också den miljö vi, i den mån vi kan välja, själva beslutar oss för att leva i.
När vi uppmuntrar och stöttar människor runt om kring oss, lägger vi grunden för den miljö som även omsluter oss själva. Ju bättre det går för människor i vår närhet, desto bättre kommer det gå för oss. Därför har vi, vare sig det är av en egoistisk eller en godhjärtad anledning, allt att vinna på att peppa och lyfta människor i vår omvärld.