Det blev en hastigt påkallad resa till Malmö i förra veckan. En god vän till familjen sedan tidigt 60-tal lämnade detta jordeliv efter några år av sjukdom. På resan tillbaka till Västervik fanns hon och hennes relationer med mina farföräldrar, morföräldrar, föräldrar, syrran och mig själv i mina tankar. Säkert inget unikt efter ett sista adjö till en människa som fallit ifrån kretsen av de närmaste.
Våra enskilda minnen är också ett kollektivt och när någon dör förändras vårt gemensamma minne bit för bit. Familjens vän växte upp i Tyskland på 30-talet, därefter var hon på flykt från östfront till väst och i sinom tid kom hon och hennes syster hit till Sverige i början av 50-talet. Sällan pratade hon om tiden före ankomsten till Sverige. Men en gång bad jag henne berätta och vi var några som satt och lyssnade kvällen igenom. Fascinerande och skrämmande. Hennes berättelse berättas aldrig mer. Inte med detaljerna som bara hon mindes, inte med exaktheten direkt ur hennes minne. Nu är det den nära omgivningens berättelse om henne. Ett oskarpare minne som också rinner ut.
Några veckor innan familjens gamla vän dog, meddelades det att den siste amerikanske soldaten som stred i första världskriget dött.
Frank Buckles blev 110 år gammal och i en kommentar till amerikanska medier under sitt sista år i livet sa han: "Jag visste, att det bara skulle bli en kvar. Jag trodde bara inte att det skulle bli jag". Hissnande - den ende i USA som var kvar att kunna berätta om detta krig som drabbade världen värre än något dittills.
I sig var beskedet om Buckles död inte sorgligare än meddelanden om andra okända människors död. Men en länk till det förflutna håller på att skavas bort och är snart helt av.
De blir allt färre och färre, de som kan berätta om skyttegravarnas förfärligheter, om umbärandena.
Bilder från dokumentärer, spelfilmer och fantasibilder från romanläsning om detta grymma krig spelades upp för mitt inre när jag läste om honom och hans öde. Allt lidande, alla kval och all kärlek - allt från denna tid är snart borta. Kvar är de stora gravfälten och museerna.
Det är något att vänja sig vid - det här att människor som vi vant oss vid att ha nära oss sedan barndomen allt eftersom blir färre och färre, sa en jämnårig vän till mig för en tid sedan. Givetvis är det så. Dessvärre.
Vi kan inte stoppa tidens gång men vi kan alla stanna upp i vardagen och emellanåt hjälpas åt att minnas människor som hade en historia att berätta, och minnas historien de berättade. Det är en plikt vi har gentemot människorna som har levt. Och ändå undrar man - till vilken nytta denna världs allt lidande?
I det lilla och i det stora - fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet.