"Cypern lider ofta av torka. Men senaste vintern var annorlunda. För första gången på många år är alla våra dammar fulla", konstaterar Cyperns EU-minister Andreas Mavroyiannis, när han (den 15 maj) besökter Stockholm för att presentera vad hans land vill göra när man den 1 juli tar över ordförandeskapet i EU efter Danmark.
Det livgivande vattnet kallar Mavroyiannis "ett gott omen." Och det kan behövas. Både för Cyperns och EU:s skull. För sällan har ett blivande ordförandeskap haft en så komplicerad bakgrund.
Mavroyiannis utstrålar vilja och kompetens att skapa "ett bättre Europa". Det kan behövas. Men hur är det med Cypern? Hur ska Cypern orka med andras problem när man borde ha fullt upp med egna?
På Cypern har presidenten verklig makt. Det är val till posten i februari nästa år, i en stämning av starka partimotsättningar och folklig vrede sedan en olycka i fjol krävde många människors liv och ledde till att elförsörjningen alltjämt haltar. Ett förråd av belagtagna iranska vapen, avsedda för Syrien, exploderade på grund av myndigheternas försummelser. Skadorna på ett kraftverk i närheten var så svåra att en stor del av Cyperns elförsörjning slogs ut.
Av detta lider ännu näringslivet, samtidigt som banksektorn förlorar enorma belopp på sin exponering gentemot konkursboet Grekland.
Och så har vi det värsta av allt för Cypern, fast detta stundom tycks förträngas både på ön och i omvärlden:
Den norra tredjedelen av landet är sedan 1974 ockuperad av Turkiet. Här står tiotusentals soldater stationerade för att skydda Turkiska Republiken Norra Cypern. Hundratusentals cyprioter har en bakgrund som flyktingar i eget land.
Cypern, EU-medlem sedan 2004, med euron som valuta sedan 2008, blir alltså EU-ordförande samtidigt som det är utsatt för militär aggression av ett land som söker medlemskap i EU!
Människor med god vilja ser EU som en väg att skingra gammalt och mera aktuellt groll. Detta är drivkraften både för dem som släppte in Cypern i EU och vill ha med Turkiet. Men i alla fall hittills har det inte gått som optimisterna hoppades.
Å ena sidan stödjer Cypern att Turkiet blir EU-medlem. Å andra sidan uppfattar många av dess EU-kolleger det så att Cypern, och Grekland, mest sätter käppar i hjulen.
Med tanke på förhistorien, med allvarliga motsättningar greker - turkar redan strax efter självständigheten 1960, märks utomlands uppfattningen att grekcyprioterna borde acceptera den verklighet som finns nu. Visst, Turkiet kritiseras, och den turkiska republiken erkänns bara av Turkiet. Men grekcyprioterna har setts som oresonliga, som när de 2004 med klar majoritet röstade nej till ett fredsprojekt i FN-regi - vilket turkcyprioterna sagt ja till.
Visst praktiskt närmande har förekommit, och parterna har nu ganska länge varit överens om hur ett återförenat Cypern ska beskrivas. Men de lägger in olika betydelse i orden. Den turkiska sidan ser en union mellan två självständiga stater, varav en alltid ska ha turkisk majoritet. Grekcyprioterna tycks mera sikta på en framtid liknande Schweiz.
Och då spelar det mindre roll om man lyckas kompromissa i frågor om kompensation för förlorad egendom, om rätten att flytta tillbaka, om turkisk truppnärvaro, om medborgarskap för de 150 000 invandrare som kommit från Turkiet och nu är en majoritet på norra Cypern.
EU-minister Mavroyiannis påpekar att det inte handlar om pengar, utan om människors förlust av sin historia.
Ändå lovar han att konflikten med den turkiska sidan inte ska tillåtas "förgifta vårt ordförandeskap", som handlar om att "bevisa inför dess partners att Cypern är en pålitlig, schysst och seriös medlem."