Svar på ledare från Catarina Kärkkäinen, SNB, i VT 20/4
Catarina Kärkkäinen riktar i en ledarartikel hård kritik mot Cancerfonden och hur vi i Cancerfondsrapporten 2018 beskriver socioekonomins påverkan på överlevnad i cancersjukdom. Kritiken bygger hon på den debattartikel som onkologerna Peter Nygren och Gustav Ullenhag tidigare skrivit i Uppsala Nya Tidning. Dessvärre har hon uppenbarligen varken läst vår replik i UNT, kapitlet i Cancerfondsrapporten 2018 eller den rapport EY låtit göra och som vår granskning bygger på.
I vår replik i UNT välkomnar Cancerfonden debatten. Vi kan också konstatera att Cancerfonden är överens med Nygren och Ullenhag om de komplexa orsakerna till ojämlikhet när det gäller dödlighet i cancer. Vi vidhåller dock att vi måste rannsaka orsakerna till faktum: cancervården är inte jämlik i alla stycken.
Till skillnad mot vad Kärkkäinen påstår så redovisar vi i rapporten en mängd förklaringar till rådande ojämlikheter. Lågutbildade har svårare att ta till sig information given av vården. Personer med låg utbildning har en högre tröskel till att söka sjukvård, de ställer färre frågor i mötet med sjukvården och deltar i lägre grad i screeningprogram. Därtill finns skillnader i livsstilsfaktorer som leder till olikheter i diagnosprofil, samsjuklighet och så vidare. Listan kan göras längre och den retoriska frågan infinner sig: Vilken instans äger det huvudsakliga ansvaret för att överbrygga dessa skillnader i beteende om inte vården? Det är åtminstone så vi tolkar Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), kap 2 §1 och kap 3, §1 och 2.
Vill Catarina Kärkkäinen fördjupa sig i ämnet finns det ett stort antal vetenskapliga studier, flera refererade eller nämnda i EY:s granskning och Cancerfondsrapporten, som visar att personer med låg socioekonomisk status ibland är i ett sämre läge även när man mäter vårdprocesser som utfall snarare än dödlighet.