LENA PETTERSSON: Byxorna på glid men hjärtat på rätta stället

Den gick till utrotningslägret Auschwitz - Birkenau i Polen. Ressällskapet bestod av 22 ungdomar mellan 15 och 18 år och sex, mer eller mindre, vuxna. Vid första anblicken av mitt ressällskap blev jag lite betänksam. Det var i sanning en färgstark skara. Fantasin när det gällde frisyrer, hårfärger och vad man stoppa i hålen i örsnibbarna visste knappt några gränser. Hur de skulle kunna resa så långt utan att tappa byxorna, som var nedhasade nästan till knäna, det kände jag viss oro inför. Och om de skulle kunna föra sig och rätt ta till sig budskapet om solidaritet och människovärde, som var resans mening och mål, undrade jag också en del över. Jag kan bara konstatera att alla mina farhågor kom på skam. Visserligen var gruppen ibland något högljudd och visst blev vi lite uttittade där vi drog fram och säkert höjde någon föraktfullt på ögonbrynet när vi tog matställen i besittning eller blockerade en eller annan trottoar. Men när det gällde, då visade gruppen beundransvärd disciplin. När vi hade minnesceremonier vid någon av de fasans platser som vi besökte stod alla tysta och märkbart gripna, ingen missade heller ett utsatt klockslag när det var dags för förflyttning eller avfärd. När vi samlades för att samtala om dagens upplevelser var det inte vi "vuxna" som hade de kloka slutsatserna, utan ungdomarna. Aldrig ska jag glömma besöket på det torg i Krakow varifrån deportationerna från gettot ägde rum. Där fanns nu ett konstverk i form av tomma stolar spridda över torget. När vi andra kommit med några försök att tyda det till att det var symboler för de som hade dödats kom Fredrik med svaret. "Jag tror det ska symbolisera alla som satt och såg på och inget gjorde". En oerhört klok slutsats som inte behöver någon ytterligare kommentar. Att ungdomarna som jag lärt känna under den här veckan inte kommer att sitta och se på när människor förnedras eller utsätts för övergrepp på grund av etisk eller annan tillhörighet är jag nästan säker på. Hur det är med generationerna före är jag däremot inte övertygad om. Kanske är det dags att arrangera resor av det här slaget för andra än ungdomar. Det är nog inte främst genom nynazisters propaganda som rasism och främlingsfientlighet får sin grogrund, jag tror den grundläggs hemma vid frukostborden. Om någon undrar hur det gick med byxorna, kan jag meddela att de alla hölls på plats genom en säregen gångstil och ett fast grepp varje gång positionen ändrades från sittande till stående.

Lena Pettersson: Byxorna på glid men hjärtat på rätta stället

Resor har jag gjort många, mer eller mindre bestående minnen har de lämnat efter sig. Den jag nyss är hemkommen från var av det slag som sätter avtryck för lång tid framåt.