Bushs vision och ledarskap
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Visioner är just nu inte särskilt inne i ett EU vars ledare och invånare tycks betrakta sin världsdels fortskridande samarbete snarare som ett problem än som en historisk seger för förnuft och humanitet. Och man är överlag skeptisk mot visioner från Bush. Ändå har det aldrig varit så många europeiska ledare som artigt tackar ja till amerikanskt ledarskap. Ty oavsett om ledaren efter presidentvalet i höst heter George W Bush eller John Kerry är man livrädd för att göra något som kan öka den amerikanska allmänhetens misstro mot européerna och/eller försämra utsikterna för en stabilisering i Irak.
I måndags skedde något i förtid den aviserade överföringen av den formella makten i Irak från den amerikanska ockupationsmakten till en ny provisorisk regering. Tilltron till denna har våldskrafterna sökt sabotera och även USA väntar nya spektakulära terrordåd. Många av landets 27 miljoner invånare är med skäl besvikna över sakernas tillstånd. Men det enda de är ense med terroristerna om är att irakier ska styra landet. Enligt en ny opinionsmätning har 68 procent förtroende för den nya regeringen, 73 procent gillar premiärminister Allawi, och 84 procent den nya presidenten Yawar. 80 procent tror att det blir bättre med den nya regeringen. 70-80 procent gillar den nya krigsmakten och polisen.
Mätningen var beställd av ockupationsmakten. Men om irakierna är rädda för något så inte är det för den. De vågar nog säga sin mening.
Och vad är alternativet? Terroristerna har inget politiskt program. Detta plus den internationella uppbackningen av den nya ordningen inger ett visst hopp om att Irak är på rätt väg.
Utan att det är slut på diskussionen om vem som gjort vad fel i Irak inser EU-Europa att det är ett vitalt intresse att Irak blir mera positivt förutsägbart.
Ett viktigt steg i den i den riktningen togs i början av juni när FN:s säkerhetsråd i resolution 1546 enhälligt ställde sig bakom överföringen av formell makt i Bagdad.
Vid toppmötet på Irland utlovade EU stöd till Irak, direkt och via FN. Militärt hämmas EU av sin inre oenighet. Frankrike och Tyskland har en hemmaopinion som ännu inte är mogen att dra det streck för tidigare oenighet som deras ledare talar om.
EU-Europa har ett annat skäl för att anföra politiska argument mot militärt engagemang i mer än symboliskt format. Det pinsamma faktum även för "stormakter" som Frankrike och Tyskland är ju att de har ont om kvalificerade soldater. På papperet kan EU:s 25 medlemsländer ställa upp 1,2 miljoner infanterister. Men bara drygt 80000 är stridsdugliga i detta nu.
USA har länge klagat över de europeiska Nato-ländernas bristande militära förmåga. Medan USA redan före 11 september 2001 hade avbrutit den nedrustning som skett efter Kuwaitkriget 1990-91 och kalla krigets slut har européerna fortsatt tro på minskat behov av militär förmåga. Och när EU-Europa i Nato-regi ställer upp, som på Balkan och i Afghanistan, med FN-stöd, är det allas förvissning om att USA finns i bakgrunden som inger respekt på plats.
Men inför valet i höst verkar det som om president Bush både på Irland och vid besöket i Turkiet främst varit inställd på att markera enighet, att skapa en ram som imponerar både på vänner och fiender i Irak och på väljarna hemma.
Turkiet är en av USA:s bästa bundsförvanter alltsedan Koreakriget. Det skar sig på allvar först i fråga om Irak, där Ankara var lika mycket emot kriget mot Saddam Hussein som USA:s arabiska vänner. Nu är turkarna missnöjda med att USA inte åtgärdat de 4000 PKK-terrorister man anser vistas i de norra, kurdiska delarna av Irak och som 1 juni avbröt sin vapenvila.
Vid starten för ett nytt Irak har USA samlat en betydligt bredare allians än "de villigas koalition" för kriget mot Saddam Hussein i fjol våras. Notabelt är hur även gamla vedersakare som Moskva och Peking av sina speciella skäl fortsätter att stryka USA medhårs. Stödet från EU ger en diplomatisk och ekonomisk bas för ett uthålligt engagemang för demokrati i Irak.
Det finns dock ett tomrum. En rad som västvänliga betraktade arabiska regimer vill eller vågar inte engagera sig för ett demokratiskt Irak. Ett skäl är att de inte själva lever upp till den vision Bush och andra företrädare för USA fört fram mot bakgrund av bristen på mänskliga rättigheter i arabvärlden, den som enligt FN är en huvudorsak till att regionens möjligheter inte tagits tillvara.
USA har av olika skäl, som Israelpolitiken och missgrepp i Irak, hos araber och muslimer problem med trovärdigheten som världsförbättrare. Men sådant går att åtgärda. Värre vore om USA förlorade den "vision" Bush talar om, den som funnits sedan starten på 1700-talet och som Ronald Reagan gav uttryck för när han sade sig tro att USA:s "öde är att vara hoppets och hela mänsklighetens fyrbåk".
I europeiska öron låter det övermaga, men det är en realitet att hantera. Den är en drivkraft i USA:s utrikespolitik. På gott och ont. (SNB)
Utrikeskrönika