"Bulldozern" blev fredens soldat
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I april 2002 kallades han av USA:s president Bush för "en fredens man". Det höjdes en del ögonbryn. Just då höll Sharon på att återockupera Västbanken.
Nu är Sharons liv som politiker av allt att döma är över. Uttalandena från världens regeringar - givetvis med undantag för den sorts ledare som finns i Iran - är som ett eko av vad Bush sade 2002, om Sharon som möjliggörare av fred.
Israels vänner utomlands valde 2001 att bortse från att detta var en man som kom in från kylan - i Israel, och som genom sitt uppträdande gavs del i skulden för att den andra intifadan bröt ut hösten 2000.
En viktig anledning till att EU-Europa och USA hoppades på det bästa med Sharon var Yasser Arafat. Den palestinske ledaren uppfattades ha vägrat, inte förmått, inte vågat, ta emot den hand Israels dåvarande regering sträckt ut i samtal och förhandlingar från sommaren 2000 till ett sista försök i januari 2001.
Sedan dess har Israel/Palestina upplevt terror och fullt krig. Men Sharon har också vänt upp och ned på sina uppfattningar och styrt Israel i en riktning svår att föreställa sig när han blev premiärminister. Det är därför hans invaliditet kallas en förlust.
Utan att Sharon följt andras goda råd - något sådant tycks hans personlighet främmande - har han gjort saker som av israelerna och Israels vänner uppfattas som positiva för freden.
Han blev den förste israeliske ledaren som avvecklade bosättningar på palestinskt område.
Han startade ett nytt parti som tippats att i valet 28 mars kunna överbrygga den gamla klyftan mellan det som i Israel kallas höger och vänster, utifrån var man står i frågan om Israels gränser och relationen till palestinierna. Enligt en opinionsmätning skulle partiet Kadima - Framåt - få över 40 mandat av inalles 120 även utan Sharon.
Vid ett sammanträffande med Bush skall Sharon ha kallat sig "en fredens och säkerhetens man". Bush avbröt sin gäst och med orden att det nog var bra med säkerheten men att Sharon borde jobba lite mera på det där med fred.
2001 hade Sharon på tvärs mot sin tidigare uppfattning börjat tala om en palestinsk stat som sannolik framöver. 2004 meddelade han sin åsikt att bosättningarna i Gaza och en del på Västbanken borde avlägsnas. Året innan hade han motsatt åsikt.
Av säkerhetsskäl byggs nu en separationsbarriär inne på palestinskt område. Den uppfattas som ett konkret uttryck för vad som var Sharons mål - att rita Israels slutliga gränser.
Evakueringen av Gaza har välkomnats av omvärlden och separationsbarriären kritiserats.
Men Sharon brydde sig inte. Det gör man inte om man anser sig ha rätt i en situation där det handlar om liv och död. Vad som var rätt förbehöll han sig själv att avgöra.
Han gjorde det på ett sätt som innebär att även gamla motståndare tycks redo erkänna att han hade sina förtjänster. (SNB)